”Det märkliga med vissa politiska debattörer är att de kan förklara hela världens problem, men får plötsligt skrivkramp när någon ber dem förklara sina egna argument.”
Det finns en särskild sorts politiskt mod som verkar blomstra allra bäst när ingen ställer motfrågor. Då är rösterna starka, övertygelserna orubbliga och de stora orden staplas på varandra som varor på en marknad. Demokrati! Mänskliga rättigheter! Solidaritet! Yttrandefrihet! Allt finns på hyllorna. Men när någon kommer fram till disken och ber att få granska innehållet, då verkar butiksägaren plötsligt ha gått på lunch. Välkommen till en märklig del av den svenska debatten om Västsahara, där vissa politiker, journalister och organisationer som försvarar Polisario tycks behärska konsten att tala betydligt bättre än konsten att svara. Efter att ha skickat konkreta frågor till flera av dessa aktörer har jag fått anledning att fundera över hur svårt det egentligen kan vara att föra ett vanligt politiskt samtal. Jag har inte krävt att någon ska byta åsikt, skriva under mina slutsatser eller be om ursäkt för sin politiska övertygelse. Jag har begärt sakliga svar. Ändå verkar det ibland som om jag har bett dem lösa ett matematiskt problem som inte ens deras partihögkvarter lyckats förstå. Här måste jag faktiskt lyfta fram Centerpartiet. De svarade. Deras ståndpunkt skiljer sig från min, och deras resonemang övertygade mig inte. Men det är precis så en politisk diskussion ska fungera. Två människor kan vara oense utan att den ena behöver misstänkliggöra den andra. Centerpartiet förtjänar respekt för att de åtminstone tog sig an frågorna. Hos andra är bilden mindre imponerande. En del väljer tystnaden, medan vissa lyckas producera svar som har en nästan poetisk förmåga att röra sig runt ämnet utan att någonsin landa i det. Även i kontakter med vissa socialdemokratiska företrädare har jag upplevt hur själva sakfrågan ibland försvinner bakom personliga kommentarer. Det är en fascinerande talang: att skriva flera stycken, formulera sig artigt, använda politiskt korrekta uttryck och ändå lämna läsaren med exakt samma obesvarade frågor som före mejlet. Man skulle nästan kunna kalla det politisk akrobatik. Ingen vet riktigt vart resonemanget tog vägen, men alla kan konstatera att det gjorde en imponerande volt.
När svaren inte räcker till börjar nästa föreställning. Då förvandlas den som ställer frågor till huvudpersonen i en politisk kriminalroman. Är han agent? Är han förrädare? Arbetar han för någon? Har han blivit köpt? Driver han en hemlig agenda? Det är tydligen enklare att uppfinna en misstänkt uppdragsgivare än att formulera ett tydligt motargument. Den som tycker annorlunda kan plötsligt misstänkliggöras som om politisk oenighet vore ett brott. Jag måste fråga: Sedan när blev en kritisk fråga ett bevis på förräderi? Och vem har utsett dessa människor till domare över andra människors lojalitet? Att vara politiker eller journalist innebär inte att man automatiskt får dela ut stämplarna agent och förrädare till alla som inte applåderar. Det krävs fortfarande belägg för sådana anklagelser. Annars är det bara skvaller med politisk kostym. Men det verkliga komiska mästerverket kom när en journalist antydde att jag inte ens var en riktig människa, utan artificiell intelligens. Där nådde kreativiteten en nivå som nästan förtjänar ett eget kulturpris. Först agent, sedan förrädare, därefter AI. Jag väntar fortfarande på fortsättningen. Kanske blir jag nästa vecka en satellit från Mars som skickar obekväma frågor till svenska redaktioner? Jag kan redan se rubriken: ”Mystisk utomjordisk verksamhet bakom kritiska mejl.” Undersökningen pågår, men sakfrågorna är fortfarande obesvarade. Och det mest ironiska är att människor som själva återanvänder samma formuleringar gång på gång kan känna ett så stort behov av att anklaga någon annan för att vara en maskin. Om det finns något som verkligen påminner om ett datorprogram är det väl ett standardsvar som upprepas oavsett vilken fråga som ställs?
Bakom komedin finns emellertid ett allvarligare problem. Det handlar om hur vissa politiska miljöer hanterar människor som inte följer deras förväntade manus. Inom sociologin talar man ibland om grupptryck och grupptänkande, där en gemensam övertygelse blir så självklar inom en krets att kritik utifrån uppfattas som ett hot snarare än som en möjlighet att pröva argumenten. När alla runt bordet säger samma sak kan det uppstå en illusion av att alla utanför rummet också måste tänka likadant. Och när någon kommer in med en annan uppfattning blir det bekvämare att ifrågasätta personen än att undersöka om den egna analysen behöver utvecklas. I den svenska diskussionen om Västsahara blir detta särskilt intressant när människor långt från konfliktens geografiska verklighet uppträder som om deras egna tolkningar vore de enda som förtjänar respekt. Geografiskt är avståndet mellan Stockholm och Laâyoune betydande, men det största avståndet behöver inte mätas i kilometer. Det kan finnas mellan den som tror sig tala för andra och den som faktiskt är beredd att lyssna på dem. Ingen politisk solidaritet blir mer trovärdig av att man väljer bort röster som inte passar in i den egna berättelsen. Man kan inte försvara människors rätt att uttrycka sina åsikter och samtidigt behandla avvikande åsikter som något misstänkt. Det är som att bjuda in till ett öppet samtal och sedan låsa dörren när fel gäst kommer.
Det hela påminner mig om stämningen på en livlig marockansk souk. Försäljarna ropar, förhandlar, argumenterar och överträffar varandra med fantastiska beskrivningar av sina varor. Men på en riktig marknad förväntas man åtminstone kunna visa vad man säljer. I den politiska varianten verkar vissa nöja sig med att ropa allt högre när kunden frågar efter innehållet. På mراكشiskt vis skulle man kunna säga: Mycket kryddor, mycket rök, men var är själva taginen? Och från Sahara kommer den raka påminnelsen att ett ord som saknar innehåll inte blir tyngre för att man uttalar det med högre röst. Den som har en hållbar ståndpunkt behöver inte göra varje kritiker till en fiende. Det borde inte vara någon revolutionerande upptäckt, särskilt inte för människor som arbetar professionellt med demokrati, journalistik och samhällsdebatt. En politiker som kräver ansvar av andra måste själv kunna förklara sina beslut och påståenden. En journalist som granskar makthavare måste tåla att hans egna slutsatser granskas. Och en organisation som talar om tolerans måste visa att toleransen gäller också när den möter motstånd. Annars riskerar de vackra orden att bli just vackra ord, användbara i årsredovisningar och på seminarier men betydligt mindre användbara i ett verkligt meningsutbyte.
Jag påstår inte att varje uteblivet mejlsvar bevisar okunskap. Ingen människa är skyldig att besvara all korrespondens, och tystnad kan ha många förklaringar. Men det finns en tydlig skillnad mellan att inte ha möjlighet att svara och att faktiskt välja att bemöta kritik med personangrepp. Det senare förtjänar att ifrågasättas. Inte minst när det kommer från personer som gärna ställer höga krav på andra. Och här finns kanske den mest avslöjande motsägelsen: Vissa som dagligen kräver öppenhet och ansvar vill helst själva slippa bli utmanade. De älskar debatt så länge de kontrollerar mikrofonen, frågorna och slutsatserna. Men ett samtal där den ena sidan både skriver frågorna och godkänner svaren är inte mycket till debatt. Det är snarare en föreläsning med förbud mot räckta händer. Därför behöver vi inte fler högtidliga deklarationer om respekt. Vi behöver se hur respekten fungerar i praktiken. Den behöver inte innebära att man håller med, bara att man tar sin meningsmotståndare på tillräckligt stort allvar för att bemöta innehållet i det han säger.
Så till dem som har svårt att skilja en motfråga från en provokation vill jag lämna en sista tanke. Den politiska världen blir inte farligare för att någon vågar säga emot. Däremot blir den fattigare när människor försöker ersätta argument med misstänkliggöranden. Och till journalisten som funderade över om jag var AI: Jag uppskattar nästan uppfinningsrikedomen. Men det hade varit betydligt mer imponerande om samma fantasi hade använts till en genomtänkt saklig invändning. För trots alla anklagelser, spekulationer och tekniska teorier kvarstår ett faktum: Ingen har motbevisat ett argument enbart genom att ge dess avsändare ett nytt namn. Det är kanske den enklaste lärdomen av hela denna politiska komedi. Man kan vara agent i någons fantasi, förrädare i någon annans retorik och AI i en journalists misstänksamma föreställningsvärld. Men inget av detta ersätter ett svar. Och om vissa fortfarande tror att de kan vinna en debatt genom att förolämpa den som ställer frågor, då har de nog förväxlat politisk argumentation med en dåligt regisserad föreställning på en marknadsplats.
Tre slutord till dem som fortfarande letar efter bortförklaringar:
”Att kalla sin meningsmotståndare förrädare är enkelt. Att motbevisa hans argument kräver något helt annat.”
”En politisk titel kan öppna många dörrar, men den kan aldrig ersätta kunskap, mod och förmågan att svara.”
”När en journalist börjar leta efter batterier i sin meningsmotståndare i stället för brister i hans argument, då är det inte tekniken som behöver uppdateras – det är journalistiken.”
Mouaad Joumani
#Västsahara #SvenskPolitik #Polisario #PolitiskSatir #Yttrandefrihet #Demokrati #Journalistik #Debatt #Samhällskritik #Marocko
Leave a Reply