Det verkar som om temperaturen har stigit ordentligt i vissa politiska och aktivistiska kretsar här uppe i Skandinavien. Och nej, det handlar inte om klimatförändringar, elpriser eller att någon har glömt att sätta på värmen.
Det handlar om Västsahara!
Den senaste utvecklingen kring det amerikanska resolutionsutkastet i FN:s säkerhetsråd har satt fart på en gammal politisk grammofon som vissa fortfarande spelar på, trots att skivan började hacka redan under kalla kriget.
I Stockholm, Oslo och Köpenhamn finns fortfarande röster som talar om Västsahara med ungefär samma formuleringar som användes på 1970-talet. Det enda som har förändrats är väl att skrivmaskinen har ersatts av en MacBook och att revolutionära affischer numera delas på Facebook.
Man kan nästan föreställa sig scenen:
– Kamrater, vi har ett problem!
– Vad har hänt? Har kapitalismen kollapsat?
– Nej, värre! FN diskuterar Marockos autonomiplan igen!
– Herregud! Ta fram kaffet, de gamla resolutionerna och telefonnumret till Alger!
😂😂😂
Men bakom skämten finns faktiskt en betydande diplomatisk utveckling.
Redan i säkerhetsrådets resolution 2797 från oktober 2025 fick Marockos autonomiförslag en central roll som grund för fortsatta förhandlingar. Och nu, i oktober 2026, rapporteras det att det nya amerikanska utkastet fortsätter på samma spår, samtidigt som diskussionerna även berör MINURSO:s framtida uppdrag.
Det är naturligtvis viktigt att skilja mellan ett resolutionsutkast och ett slutligt beslut. Säkerhetsrådet har fortfarande sin omröstning framför sig.
Men den politiska riktningen är tillräckligt intressant för att väcka en fråga:
Hur länge tänker vissa organisationer fortsätta diskutera framtiden med en politisk karta från 1975?
Jag föreställer mig nästan ett gammalt föreningskontor någonstans i Skandinavien. På väggen hänger Che Guevara, i bokhyllan står dokument från kalla kriget och på skrivbordet ligger samma pressmeddelande som har återanvänts i fyrtio år.
Någon öppnar datorn och upptäcker att världen har förändrats.
Då utbryter panik.
– Vi måste skriva ett nytt uttalande!
– Men vad ska vi skriva?
– Samma sak som förra året!
– Och året före det?
– Ja, precis! Tradition är viktigt!
Det är nästan imponerande. Vissa politiska argument verkar ha längre hållbarhetstid än svensk surströmming.
Och så har vi debatten bland journalister, politiker och föreningsrepresentanter som engagerar sig i frågan. Självklart har alla rätt att försvara sin uppfattning. Det är demokratins styrka. Men rätten att ha en åsikt innebär inte att man slipper granska sina egna argument när verkligheten förändras.
Det går inte att kräva politisk realism av alla andra och samtidigt behandla varje ny diplomatisk utveckling som ett tillfälligt tekniskt fel i historien.
Det är lite som att stå på en järnvägsstation och vänta på ett tåg som slutade gå för trettio år sedan.
Stationspersonalen säger:
– Ursäkta, den linjen finns inte längre i tidtabellen.
Och svaret blir:
– Det spelar ingen roll! Vi har fortfarande biljetterna!
😂
För mig, som marockansk sahrawi från Marockos södra provinser, finns också en annan fråga som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
Varför hörs så sällan våra egna röster i den skandinaviska debatten?
Varför får människor som faktiskt lever i Laâyoune, Dakhla och andra delar av regionen inte alltid samma utrymme att beskriva sina erfarenheter, sina ambitioner och sin syn på framtiden?
Sahrawier är inte en enda politisk åsikt. Vi är människor med olika erfarenheter och uppfattningar. Ingen organisation, regering eller förening bör automatiskt tilldelas ensamrätt att tala för oss alla.
Och till dem som fortfarande vill diskutera konflikten enbart genom kalla krigets gamla glasögon har jag ett vänligt förslag:
Byt glasögon.
Det är 2026.
Berlinmuren föll 1989. Sovjetunionen upplöstes 1991. Internet har kommit, smartphones har kommit och artificiell intelligens skriver numera till och med politiska analyser.
Men vissa pressmeddelanden verkar fortfarande levereras med fax från 1976.
Det är nästan kulturhistoria!
Kanske borde man öppna ett museum:
Museum för politiska argument som vägrade gå i pension.
Entré: gratis.
Guidning: varje lördag.
Utställningens huvudnummer: Så förklarar vi bort ännu en FN-resolution.
Och i souvenirbutiken kan besökarna köpa en kalender från 1975. Den fungerar utmärkt, bara man aldrig vänder blad.
Skämt åsido.
Västsaharafrågan är allvarlig. Den handlar om människor, säkerhet, politiska rättigheter och regionens framtid. Just därför förtjänar den en seriös debatt, inte bara återkommande slagord.
Jag försvarar Marockos territoriella integritet och ser autonomi under marockansk suveränitet som en väg framåt. Andra gör en annan bedömning, och den oenigheten måste kunna diskuteras med argument.
Men om den senaste diplomatiska utvecklingen visar något, är det att ingen kan ta för givet att gårdagens politiska formuleringar automatiskt kommer att styra morgondagens lösningar.
Till de skandinaviska debattörer som fortfarande sitter fast i kalla krigets retorik vill jag därför avsluta med några ord:
Behåll gärna era gamla affischer. Behåll era historiska dokument. Behåll till och med era gamla revolutionära kaffemuggar.
Men glöm inte att uppdatera den politiska kalendern.
För världen fortsätter framåt, även när någon vägrar trycka på uppdateringsknappen.
Och skulle det gamla kalla krigets politiska museum en dag stänga för gott, hoppas jag åtminstone att personalen får en ordentlig avtackning.
Efter femtio års tjänst har till och med de mest trogna slagorden förtjänat pension.
Historien har ingen pausknapp. Och FN:s säkerhetsråd är ingen nostalgiförening. 🇲🇦😂
En marockansk sahrawis reflektioner från Skandinavien, 29 oktober 2026.
Leave a Reply