”Ni ville ge sahrawier en röst. Sedan började jag säga emot.”
Jag är marockansk sahrawi. Det är min identitet, min historia och min övertygelse. I åratal har jag skrivit att jag ser självstyre under marockansk suveränitet som den realistiska vägen framåt för Sahara. Ni behöver inte hålla med mig. Men när svaret blir att jag är köpt, förrädare eller megafon för någon annan, då har ni slutat diskutera mina argument och börjat leta efter en ursäkt för att slippa dem.
Hos vissa svenska politiker, föreningar och opinionsbildare verkar solidariteten med sahrawier komma med finstilta villkor. Stöder man Polisario är man ett viktigt vittne. Uttrycker man sin marockanska identitet blir man ett mysterium som måste utredas. Vem ligger bakom? Vem betalar? Varför säger han inte det vi hade tänkt oss? Tydligen får vi tänka själva, men helst efter ett manus som redan har godkänts på ett svenskt föreningsmöte.
En journalist avfärdade mig till och med som AI. Där satt jag med min bakgrund, mina erfarenheter och mina övertygelser och fick veta att jag tydligen var en dator. Först köpt, sedan förrädare och till sist en maskin. Nästa gång får jag väl bifoga personbevis och kryssa i alla bilder med trafikljus innan jag får ett sakligt svar. Men om mina argument är så dåliga borde de väl vara lätta att bemöta? Varför diskutera min påstådda programvara när det är era egna slutsatser som behöver granskas?
Jag minns också en svensk politiker som efter Trumps besked på dåvarande Twitter bedömde att det bara var en tweet, snarare än ett formellt amerikanskt erkännande, och att presidenten efter Trump skulle dra tillbaka det. Detta är min återgivning av resonemanget, inget ordagrant citat. Jag säger inte att politikern ljög. Men hans bedömning måste kunna jämföras med vad som faktiskt hände.
Beskedet stannade inte på Twitter. Det fanns en officiell presidentproklamation, offentliggjord den 10 december 2020, där USA erkände Marockos suveränitet över Västsahara. Bidenadministrationen drog inte tillbaka erkännandet. Det framgår också av det brittiska parlamentets genomgång av frågan. Så vart tog det förutsedda tillbakadragandet vägen? En prognos kan slå fel. Då uppdaterar man analysen. Man kan inte fortsätta behandla en presidentproklamation som en tillfällig statusuppdatering bara för att verkligheten inte följde den egna förklaringen.
I april 2025 bekräftade utrikesminister Marco Rubio återigen det amerikanska erkännandet och stödet för Marockos autonomiförslag som den enda grunden för en rättvis och varaktig lösning. I ett uttalande publicerat av Marockos ambassad i Washington i augusti 2026 återgavs dessutom ett nytt budskap från Trump som bekräftade samma hållning. Erkännandet bestod alltså och bekräftades på nytt. Washington hade tydligen missat det svenska föreningsprotokollet om hur amerikansk utrikespolitik egentligen skulle utvecklas.
Nu cirkulerar också ett resolutionsutkast om Sahara. Dess äkthet är inte verifierad, och jag presenterar det inte som ett antaget FN-beslut. Men om formuleringarna blir verklighet förtjänar de att diskuteras. Texten beskriver självstyre under marockansk suveränitet som den mest genomförbara lösningen, samtidigt som parternas överenskommelse och principen om självbestämmande nämns. Där finns också formuleringar om autonomiförslaget som den enda ramen för förhandlingar och ett förslag om att ta bort hänvisningen till folkomröstningen ur FN-missionens namn. Vad säkerhetsrådet faktiskt antar återstår att se. Jag tänker hålla isär ett utkast och ett beslut, även när formuleringarna ligger nära min egen övertygelse.
Men till er som länge har avfärdat denna politiska väg som något som knappt förtjänar att diskuteras: när prövade ni senast era egna antaganden? När lyssnade ni på en sahrawi som inte bekräftade vad ni redan tyckte? Ni behöver inte byta uppfattning för min skull. Men ni borde kunna diskutera med mig utan att först förklara mig köpt, falsk eller programmerad.
Delar av den svenska Polisariodebatten liknar ett politiskt museum där kalla kriget aldrig tog slut. Samma affischer, samma slagord och samma rollfördelning. Besökaren får gärna komma in, men absolut inte röra utställningen. Om en marockansk sahrawi säger att han ser en annan framtid går larmet: någon tänker själv i lokalen! Vaktmästaren letar efter säkringsskåpet, redaktören letar efter en förklaring och någon ropar att det måste vara AI. Ingen verkar komma på den enklare möjligheten: att en människa faktiskt inte håller med dem.
Och när jag tittar på Lena Thunbergs författararkiv hos Tidskriften Västsahara ser jag långa publiceringspauser. Mellan den 17 mars och den 2 augusti 2026 ligger flera månader. Den senaste artikel jag hittar där är publicerad den 5 augusti och uppdaterad den 9 augusti. Jag vet inte varför pauserna finns och tänker inte hitta på förklaringar om finansiering eller andra orsaker. Ett glest uppdaterat arkiv bevisar inget politiskt sammanbrott. Men jag vill gärna läsa en ordentlig analys från Lena Thunberg av det amerikanska erkännande som bestod under Biden och bekräftades därefter. Hur förklarar du den utvecklingen för dina läsare, Lena? Finns det utrymme att ompröva den egna analysen? Publiceringstakten bestämmer du själv. Men även museer brukar byta informationsskyltar när uppgifterna behöver uppdateras.
Jag undrar också var uppföljningen finns av de personer ni tidigare lyfte fram i era kampanjer. Ni ordnade möten, publicerade vittnesmål och berättade om lidande, fängelse och mänskliga rättigheter. Vad hände sedan? Jag tänker bland annat på Rabab Amidane, vars namn jag minns från debatten. Vad blev fortsättningen på de berättelser ni bad allmänheten att engagera sig i?
Jag begär ingen redovisning av någons privatliv. Människor har rätt att gå vidare, flytta och välja sin egen framtid. Mina frågor riktar sig till er som arrangerade kampanjerna: vilka konkreta resultat gav arbetet, och hur följde ni upp det? Får personerna själva komma till tals även om deras prioriteringar eller uppfattningar förändras? Solidaritet borde väl räcka längre än till sista applåden på seminariet. Eller är uppföljningen den programpunkt som alltid stryks när kaffet är slut?
Till journalister och redaktioner: ställ de svåra frågorna även till Polisario. Granska makt, ansvar och möjligheten att uttrycka avvikande åsikter. Undersök Algeriets roll och vilka möjligheter människor i Tindouf har att påverka sin framtid. Den som granskar Marocko ska självklart göra det noggrant. Jag efterfrågar samma envishet även när svaren riskerar att störa den egna berättelsen. Politisk sympati får inte bli ett presskort som bara fungerar i en riktning.
Till partierna, föreningarna och aktivisterna: om en svensk politiker inte självklart representerar alla svenskars övertygelser, varför ska Polisario behandlas som om rörelsen självklart representerar alla sahrawiers? Jag gör inte anspråk på att tala för alla. Jag talar för mig själv. Det borde vara möjligt utan att någon i Sverige försöker dra in mitt sahrawiska äkthetsintyg.
Det finns något märkligt över att säga sig försvara människors rätt att välja och samtidigt bli upprörd när en av dessa människor väljer en annan ståndpunkt. Ni kan argumentera mot min övertygelse. Men ni kan inte rösta bort min bakgrund på nästa årsmöte. Min marockanska identitet är ingen motion som behöver ert bifall.
Och den som hjälper en människa att formulera en text tar inte över hennes liv, erfarenheter eller politiska övertygelse. Mina ståndpunkter är mina. Vill ni kritisera dem, citera vad jag faktiskt säger och förklara varför ni anser att jag har fel. Att diskutera tangentbordet för att slippa diskutera innehållet är en ganska tunn ersättning för en saklig debatt.
Jag har stått för min övertygelse i åratal och tänker fortsätta. Till politikern som förutsåg att erkännandet skulle försvinna: jag väntar på uppföljningen. Till journalisten som avfärdade mig som AI: jag väntar på argumenten. Och till Polisarioklubben på museum: behåll gärna era gamla affischer, men försök inte låsa in min identitet och Saharas framtid bakom samma glas.
”Ni får gärna granska mina argument. Men min identitet är inte er att godkänna – och verkligheten behöver inte följa ert manus.”
Leave a Reply