Jag måste faktiskt skratta lite åt det som händer just nu. Inte åt kriminaliteten, för den är blodigt allvarlig, utan åt kontrasten mellan bilden av Marocko som fortfarande lever kvar i vissa delar av den svenska politiska debatten och verkligheten som svensk polis arbetar med 2026. För ibland när man lyssnar på vissa svenska politiker eller läser vissa texter om Marocko får man nästan känslan av att kalendern har fastnat någonstans mellan 1975 och 1976. Samma gamla karta, samma gamla politiska glasögon, samma gamla analyser. Man väntar nästan på att någon ska plocka fram en overheadapparat och säga: ”Nu ska jag förklara Nordafrika.” Men sedan kommer verkligheten 2026 och knackar på dörren. Svensk polis jagar personer kopplade till några av Sveriges grövsta kriminella miljöer, människor som misstänks organisera våld och kriminalitet på svenska gator från andra länder. Och var hittar man flera av dem? I Marocko. Och vem samarbetar svensk polis med? Marockansk polis och marockanska säkerhetsmyndigheter.
Det senaste gripandet i Marocko gäller en svensk man som enligt svensk polis haft en central roll i Foxtrotnätverket och varit internationellt efterlyst. Jag vill vara tydlig här: misstänkt är inte samma sak som dömd. Rättsprocessen ska ha sin gång. Men det intressanta för den här diskussionen är vad svensk polis själv säger om samarbetet. Svenska polisledningen har beskrivit insatsen som strategiskt viktig för arbetet med att försvaga Foxtrotnätverket och har offentligt lyft fram samarbetet med Abdellatif Hammouchi och hans medarbetare. Det är alltså inte jag som sitter hemma och hittar på att samarbetet fungerar. Det säger svensk polis själv.
Och när jag hör namnet Hammouchi kan jag inte låta bli att tänka på Dagens Nyheter. Ni kommer kanske ihåg den där historien. I en text kunde man först läsa en mycket konkret uppgift om Abdellatif Hammouchi: att han skulle ha blivit gripen i Paris 2014 och senare släppt. Gripen. Det är ett ganska starkt ord. Antingen har en person blivit gripen eller så har han inte blivit gripen. Sedan ändrades formuleringen. Plötsligt var han inte längre ”gripen”. Nu handlade det om att polisen hade sökt honom. Ursäkta, men där får man ändå stanna upp lite. Först gripen, sedan sökt. Det är ungefär som att skriva att jag satt i fängelse och nästa dag ändra texten till att någon ringde på min dörr. Det är inte riktigt samma sak.
Jag försökte nästan föreställa mig redaktionsmötet: ”Vad hände med Hammouchi?” – ”Han greps.” – ”Är vi helt säkra på det?” – ”Hmm…” – ”Okej, ändra.” – ”Till vad?” – ”Skriv att polisen sökte honom.” Jaha. Och därför ställde jag en enkel fråga: vilken källa hade ni till den första uppgiften? Om uppgiften var korrekt, varför ändrades den? Och om den var fel, varför inte bara säga tydligt att den var fel? Jag väntade på svar. Och väntade. Jag tror nästan att mitt svar fortfarande sitter i väntrummet på DN och läser en gammal tidning.
Men det är nu historien blir riktigt ironisk. För medan jag fortfarande väntar på förklaringen till om Hammouchi var ”gripen”, ”sökt” eller vilket verb som gäller den här veckan, sitter svensk polis 2026 och samarbetar med samma Abdellatif Hammouchi och hans myndigheter för att komma åt svensk organiserad brottslighet. Svensk polis säger tack för professionellt samarbete och konkreta insatser. Så jag ser nästan scenen framför mig. DN sitter framför datorn: ”Hammouchi gripen…” Delete. ”Hammouchi söktes…” Enter. Svensk polis knackar på dörren: ”Ursäkta, är ni färdiga snart? Vi behöver samarbeta med honom för att hitta våra internationellt efterlysta.”
Och någonstans där blir kontrasten nästan perfekt. För medan vissa fortfarande försöker förstå dagens Marocko genom gårdagens karta arbetar svenska myndigheter redan med det Marocko som faktiskt existerar 2026. Marocko är inte samma land som 1975. Landets säkerhetsapparat har förändrats enormt, tekniken har förändrats, utbildningen har förändrats och det internationella samarbetet har blivit en central del av arbetet mot terrorism, narkotikahandel, människosmuggling, organiserad brottslighet och internationellt efterlysta personer. Det betyder naturligtvis inte att marockansk polis eller säkerhetstjänst ska stå över kritik. Absolut inte. Alla säkerhetsmyndigheter ska kunna granskas – marockanska, svenska, franska, amerikanska och alla andra. Men kritik måste bygga på fakta. Annars hamnar vi i en situation där journalisten sitter med historieboken medan polisen sitter med Interpol, journalisten diskuterar 1970-talet medan polisen försöker stoppa brott 2026.
Och den svenska gängmannen kanske tänker: ”Jag drar till Marocko. Agadir. Sol, strand, bra mat. Där hittar ingen mig.” Min vän, du skulle ha läst recensionerna innan du bokade. Agadir: fem stjärnor för solen, fem för stranden, fem för maten – men när det gäller att gömma sig från internationellt polisarbete blir betyget kanske en stjärna. ”Marockansk polis – väldigt snabb service. Skulle inte boka igen.”
Men bakom skämtet finns något mycket allvarligare. Svensk organiserad brottslighet är inte längre bara svensk. Personen som beställer ett mord kan sitta i ett land, pengarna kan gå genom ett annat, instruktionerna kan skickas från ett tredje och den som till slut trycker på avtryckaren kan vara en tonåring hemma i Sverige. Då räcker det inte längre med att svensk polis arbetar innanför Sveriges gränser. Internationell kriminalitet kräver internationellt polissamarbete. Sverige behöver samarbeta med Marocko, Spanien, Frankrike, Turkiet, Förenade Arabemiraten och andra länder där svenska kriminella försöker etablera sig eller gömma sig. Det handlar inte om att Sverige ska hålla med dessa länder om all politik. Det handlar om att stoppa människor som misstänks organisera allvarliga brott.
Och just därför är utvecklingen mellan Sverige och Marocko intressant. Hammouchi har varit i Sverige och det har byggts upp ett mer konkret polisiärt samarbete med svensk polis kring gränsöverskridande organiserad brottslighet, kriminella aktörer och andra säkerhetsfrågor. Sedan ser vi resultat i praktiken när internationellt efterlysta svenskar lokaliseras och grips i Marocko och utlämningsprocesser kan ta vid. Det är så internationellt samarbete ska bedömas: inte bara på fina fotografier där två tjänstemän skakar hand framför två flaggor, utan på vad som faktiskt händer efter mötet.
Och här kommer jag tillbaka till de svenska politiker som fortfarande verkar ha sin Marocko-mapp från 1976. Jag ser nästan framför mig hur någon kommer springande in till svensk polis med en dammig pärm under armen: ”Vänta! Ni måste förstå vad som hände 1976!” Polisen tittar upp från skärmen: ”Jätteintressant. Kan du lägga pärmen där borta? Vi försöker få hem en internationellt efterlyst svensk från Agadir.” Politikern fortsätter: ”Men kalla kriget…” Polisen svarar: ”Ja, absolut. Men vår misstänkte använder WhatsApp.”
Det är detta jag menar när jag säger att Sverige måste kunna uppdatera sin bild av Marocko. Jag säger inte att Sverige ska kasta historien i papperskorgen. Jag säger inte att man ska sluta diskutera Västsahara. Jag säger inte att man ska sluta kritisera Marocko där kritik är berättigad. Tvärtom. Men man måste samtidigt förstå landet som existerar i dag. Marocko är inte ett museum och svensk utrikes- och säkerhetspolitik kan inte drivas som en studiecirkel från 1976.
När marockansk polis hjälper Sverige att lokalisera människor som svenska myndigheter söker för allvarlig brottslighet ska Sverige kunna säga: tack, bra arbete, vi fortsätter samarbetet. När Marocko gör något som förtjänar kritik ska Sverige kunna säga det också. Det är inte motsägelsefullt. Det är normal diplomati mellan vuxna stater. Man behöver inte välja mellan att vara Marockos bästa vän eller Marockos största fiende. Stater har intressen. Polisen har ett uppdrag. Och vanliga människor i Sverige vill kunna leva utan att behöva fundera på om nästa skjutning har beställts från ett hotellrum flera tusen kilometer bort.
Så till de svenska politiker som fortfarande tittar på Marocko genom 70-talets glasögon har jag ett vänligt förslag: behåll glasögonen. Kasta dem inte. De kanske blir värdefulla på museum en dag. Men köp gärna ett nytt par när ni ska diskutera säkerhetspolitik 2026. För världen har förändrats. Sverige har förändrats. Marocko har förändrats. Brottsligheten har definitivt förändrats. Och medan några fortfarande diskuterar gårdagens Marocko samarbetar svensk och marockansk polis redan om dagens problem.
Och DN, jag har inte glömt er heller. Jag väntar fortfarande på den där enkla förklaringen. Var Hammouchi ”gripen” eller ”söktes” han? Vilken källa låg bakom den första formuleringen och varför ändrades den? För medan ni funderar på vilket verb som passar bäst verkar svensk polis redan ha hittat ett mycket mer användbart verb för 2026:
Samarbeta.
Leave a comment