Det är något märkligt som händer på andra sidan Gibraltar sund. Ju mer jag följer den spanska debatten om Marocko, Ceuta, migrationen, hamnarna, försvaret och VM 2030, desto mer får jag känslan av att Spanien har öppnat 17 politiska flikar samtidigt och nu inte längre hittar den där musiken som spelar någonstans i bakgrunden. 😂 Migration? Marocko. Ceuta? Marocko. VM-finalen? Marocko. Tanger Med? Marocko. Försvarssamarbete med USA och Israel? Marocko. Snart går kaffemaskinen sönder i parlamentet och någon kräver en utredning om Rabats inblandning. Jag överdriver naturligtvis, men ibland bara lite. För när man följer de senaste utspelen får man känslan av att väldigt olika frågor har börjat blandas ihop till en enda stor spansk politisk paella där den gemensamma ingrediensen alltid heter Marocko. Och då måste jag ställa frågan som kanske är betydligt mer intressant än alla dramatiska rubriker: är problemet verkligen att Marocko har blivit farligare – eller att Marocko har blivit starkare? För kanske är det där en del av nervositeten börjar. Marocko som Spanien hade framför sig för trettio eller fyrtio år sedan är inte Marocko 2026. Det är varken propaganda eller en förolämpning mot Spanien. Det är bara vad som händer när tiden fortsätter framåt trots att vissa politiska analyser verkar ha glömt att uppdatera kalendern. Marocko bygger hamnar, vägar och industri. Tanger Med har förändrat logistiken kring Gibraltarområdet. Dakhla Atlantic Port är ännu ett stort strategiskt projekt på Atlantkusten. Landet investerar i försvar och har utvecklat militära samarbeten med bland annat USA och Israel. Spanien har självklart rätt att analysera allt detta. Spanien vore nästan tjänstefel om landet inte gjorde det. Men analys är en sak, strategisk oro är också legitim, och panik är något helt annat. Ibland får jag känslan av att någon i Madrid har blandat ihop mapparna. 😂 Ta Ceuta. Efter den katastrofala massankomsten den 30 och 31 juli har ett spanskt polisunderlag blivit politiskt sprängstoff. Rapporten innehåller allvarliga uppgifter som självklart måste undersökas. Där finns ingenting att skoja om. Men det finns däremot något nästan komiskt i hur snabbt vissa människor verkar ha lyckats avsluta utredningen. Polisen säger: ”Vi undersöker.” Regeringen säger att den ännu inte fått solida bevis för att Marocko planerade eller genomförde operationen. Vissa politiker kräver svar. Och vissa rubriker verkar redan ha hittat svaret: MAROCKO! Jag frågar: ”Har ni beviset?” Debatten svarar ungefär: ”Vi återkommer efter reklamen.” 😂 Pedro Sánchez sade den 3 september att den spanska regeringen hittills inte fått några solida bevis från någon inhemsk eller utländsk institution som visar att Marocko planerade eller genomförde händelsen. Han sade också att om sådana bevis kommer fram ska Spanien agera med full kraft. Bra. Så ska det fungera. Undersök först, bevis sedan och slutsats därefter. Jag trodde faktiskt att den ordningen fortfarande gällde i Europa. För den alternativa modellen verkar ibland vara: rubrik, indignation, politiker i TV, fjorton experter, Marocko skyldigt – och därefter börjar utredningen. 😂 Jag försvarar inte Marocko från granskning. Tvärtom. Om marockanska myndigheter gjort något fel ska fakta fram på bordet. Men misstanke är inte bevis. En polisrapport är inte automatiskt en dom och en tidningsrubrik är definitivt ingen domstol, även om vissa ledarsidor ibland verkar ha skaffat både domarklubba och peruk. När bevisen fortfarande undersöks ska frågetecknet stå kvar. Man kan inte ersätta det med ett utropstecken bara för att utropstecknet säljer fler tidningar. Sedan kommer min favorit: VM 2030. Det har till och med förekommit en kampanj om att Spanien borde lämna turneringen om finalen går till Marocko. Jag läste det och var tvungen att kontrollera att vi fortfarande pratade om världsmästerskapet i fotboll och inte om en familjemiddag där två kusiner bråkar om vem som ska sitta bredvid mormor. 😂 Spanien, Portugal och Marocko arrangerar tillsammans, och sedan säger någon ungefär: ”Om Marocko får finalen går jag hem!” Min vän… ni är redan hemma. Ni arrangerar VM tillsammans. 😂 Om Casablanca erbjuder den bästa arenan, infrastrukturen, transporterna, säkerheten och helheten enligt FIFA:s kriterier, då ska Casablanca konkurrera om finalen. Om Madrid har det bästa erbjudandet ska Madrid få den. Enkelt. Vi behöver inte ringa FN:s säkerhetsråd för att bestämma var en fotboll ska sparkas i 90 minuter. Och om finalen hamnar i Casablanca lovar jag att Santiago Bernabéu fortfarande kommer stå kvar morgonen efter. 😂 Sedan har vi hamnarna. Tanger Med är en realitet. Dakhla Atlantic Port byggs. Marocko utvecklar sin logistiska kapacitet mot både Medelhavet och Atlanten. Jag förstår fullständigt varför Spanien och Kanarieöarna följer utvecklingen. Det ska de göra. Men när grannen bygger en större hamn finns två möjliga strategier. Den första är: ”Hur blir vi bättre?” Den andra är: ”Varför bygger han en hamn?” Jag rekommenderar den första. Den brukar ge bättre BNP. 😂 Samma sak gäller försvaret. Marockos militära samarbete med USA och Israel är ingen hemlighet. Spanien måste självklart analysera vad förändrade militära styrkeförhållanden innebär. Men det finns en verklighet Spanien också behöver vänja sig vid: Marocko är inte längre bara landet söder om Gibraltar som Europa talar om. Det är ett land Europa i allt större utsträckning måste tala med. Och där kommer vi till Ceuta och Melilla. Min egen uppfattning som marockan är glasklar. Jag betraktar Ceuta och Melilla som marockanska städer under spansk kontroll och anser att deras framtid förr eller senare måste diskuteras mellan Marocko och Spanien. Spanien säger motsatsen och betraktar dem som integrerade delar av Spanien. Bra. Ingen behöver låtsas att den motsättningen inte existerar. Men just därför behövs diplomati, inte testosteron med mikrofon. Två grannländer med århundraden av gemensam historia behöver människor som kan sitta vid ett bord även när de inte håller med varandra. Geografin är nämligen ganska envis. Man kan byta regering, man kan byta utrikesminister och man kan byta tidningsredaktör, men jag har kollat kartan flera gånger: Marocko ligger fortfarande kvar där. 😂 Och Spanien också. Ingen av oss verkar flytta på sig. Därför är förhandling förmodligen billigare än dramatik. Och så kommer vi till Skandinavien. Här blir historien nästan vacker. Plötsligt hittar man journalister tusentals kilometer från Ceuta som verkar veta exakt vad som hände. Spansk polis undersöker. Spanska myndigheter undersöker. Spaniens regering säger att solida bevis för att Marocko planerade eller genomförde operationen hittills saknas. Men någon journalist i Norden sitter framför kaffet klockan 08.17 och tänker: ”Ingen fara. Jag har löst det.” 😂 CIA kan gå hem. CNI kan ta semester. Policía Nacional kan stänga kontoret. Vi har en ledarskribent i Stockholm. Fallet är löst. Det är nästan rörande. Jag har tidigare ställt konkreta frågor till redaktioner och journalister som skriver om Marocko och Västsahara, och där händer något fascinerande. Människor som kan skriva tusentals tecken med oerhörd säkerhet om Marocko får plötsligt väldigt kort batteritid när man ställer fem konkreta frågor. Rubriken var 72 punkter. Svaret blev: ”Tack för dina synpunkter.” 😂 Jag frågade inte om ni tackade. Jag frågade efter svaret. Det är lite som att beställa couscous och servitören kommer tillbaka med kvittot. Tack, men jag är fortfarande hungrig. Och det är där min respekt för journalistiken börjar få problem. Inte för att journalister kritiserar Marocko. Kritisera Marocko. Granska regeringen. Granska kungen. Granska säkerhetspolitiken. Granska Västsahara. Granska migrationen. Granska investeringarna. Jag vill ha mer seriös granskning, inte mindre. Men använd samma journalistiska standard när verkligheten inte passar berättelsen. Fråga efter bevis. Skilj mellan uppgift, misstanke och konstaterat faktum. Ring den andra sidan. Kontrollera tidslinjen. Och om ni inte vet, skriv de tre revolutionerande orden: ”Vi vet inte.” Ingen journalist dör av dem. Jag lovar. ”Den som redan har bestämt svaret behöver ingen undersökning. Men den som söker sanningen måste våga låta fakta förstöra en bra berättelse.” Det är kanske den viktigaste meningen i hela den här texten. Och till Spanien vill jag säga: ta det lugnt. Marockos utveckling behöver inte vara Spaniens förlust. Ett starkare Marocko och ett starkt Spanien kan tillsammans skapa ett av de viktigaste ekonomiska områdena mellan Europa och Afrika. Konkurrera med oss. Bygg bättre hamnar. Bygg bättre järnvägar. Locka investeringar. Utveckla industrin. Slåss om VM-finalen med projekt och argument. Det är bra konkurrens. Men sluta behandla varje marockansk kran som om den är en geopolitisk missil. 😂 Och vi marockaner behöver göra exakt samma sak. Allt Spanien gör är inte en konspiration mot Marocko och allt Marocko gör är inte en konspiration mot Spanien. Det går faktiskt att ha två tankar samtidigt. Jag vet att det låter revolutionerande på sociala medier. Men historiska frågor försvinner inte heller bara för att vi inte vill prata om dem. Västsaharafrågan har förändrats politiskt och diplomatiskt och Marocko känner sig betydligt starkare internationellt än för bara några år sedan. Det betyder inte att alla andra territoriella frågor automatiskt är avgjorda. Jag har min tydliga marockanska uppfattning om Ceuta och Melilla och även om historiska gränsfrågor med Algeriet. Men om jag kräver bevis och juridisk precision av en svensk journalist kan jag inte själv kasta juridiken genom fönstret när jag skriver om en fråga jag brinner för. Det hade varit bekvämt, men ganska korkat. Territoriella konflikter avgörs genom historia, juridik, diplomati, förhandlingar och politiska beslut, inte genom hur många flaggor man lyckas lägga efter ett Facebookinlägg. Det är precis därför jag vill se ett Marocko som är starkt nog att argumentera, förhandla och konkurrera utan att behöva skrika. För tystnad är inte alltid rädsla. Ibland är tystnad någon som väntar på att alla andra ska lägga sina kort på bordet. Och kanske är det just det som vissa i Spanien har svårast att vänja sig vid. Marocko behöver inte reagera på varje rubrik, varje politiskt utspel eller varje provokation. Landet kan vänta, observera, bygga, förhandla och svara när det faktiskt finns något att svara på. Så till mina spanska vänner säger jag: konkurrera med oss, kritisera oss, förhandla hårt med oss – men vänj er vid oss. Vi ligger kvar på andra sidan sundet även imorgon. 😂🇲🇦🇪🇸 Och till de skandinaviska journalister som redan verkar känna till resultatet av varje spansk utredning innan spanjorerna själva gör det har jag bara en liten önskan: nästa gång ni kokar harira av migration, Västsahara, Ceuta, geopolitik, Israel, USA och Marocko i samma artikel, lägg åtminstone bevisen i grytan. Annars är det bara varmt vatten med en väldigt dramatisk rubrik. 😂
Leave a comment