Det finns artiklar man läser, funderar över och går vidare från. Sedan finns det artiklar där man efter några stycken börjar undra om man själv har missat ett hemligt dokument där hela historien redan blivit utredd. Nathan Shachars kommentar i Dagens Nyheter, ”Marocko pressas när Spanien tar hjälp av EU i gränsfrågan”, gav mig just den känslan. Jag läste den en gång. Sedan en gång till. Inte därför att jag förväntar mig att DN ska försvara Marocko. Tvärtom. Kritisera Marocko. Kritisera regeringen. Kritisera migrationspolitiken. Kritisera diplomatin och kung Mohammed VI när det finns skäl för det. Jag är själv sahrawi och marockan, men jag behöver ingen journalistisk skyddsväst runt Rabat. Däremot vill jag gärna veta hur man kommer från en uppgift till en slutsats, särskilt när slutsatsen presenteras med en säkerhet som får mig att undra om journalisten har tillgång till en kristallkula som resten av oss ännu inte fått prenumeration på. DN markerar tydligt att detta är en kommenterande text och att skribenten svarar för analys och ställningstaganden. Bra. Men en kommentar är fortfarande journalistik. Ordet ”kommentar” betyder inte att skillnaden mellan fakta, misstanke, källa, antagande och slutsats plötsligt upphör att existera. Tvärtom. Ju starkare slutsatsen är, desto mer intressant blir frågan: vad bygger den på?
Vi börjar med rubriken: ”Marocko pressas när Spanien tar hjälp av EU i gränsfrågan.” Spanien befinner sig mitt i en mycket allvarlig migrations- och gränskris i Ceuta. Tusentals människor måste hanteras. Asylansökningar ska behandlas. Personer saknar dokument. Det finns människor som uppger att de är minderåriga. Boende måste ordnas. Säkerheten måste fungera. Spanien är medlem i EU och Frontex är EU:s gräns- och kustbevakningsbyrå. Att Madrid söker europeisk hjälp är därför i sig inte särskilt mystiskt. Men redan i rubriken blir huvudhistorien att Marocko ”pressas”. Det kan naturligtvis vara en konsekvens. Men det är en tolkning, inte den enda möjliga beskrivningen av varför Spanien vill ha Frontex.
Sedan skriver DN att Spanien ska ”överlåta gränsbevakning och migrationskontroller mellan Marocko och de spanska Afrikastäderna Ceuta och Melilla till EU-organet Frontex”. Där fastnar jag vid ett enda ord: överlåta. Det är ett starkt ord. Att få hjälp av Frontex är en sak. Att förstärka Frontex närvaro är en annan. Att ha permanent Frontexnärvaro är ytterligare en sak. Att överlåta gränsbevakningen är något betydligt större. Därför vill jag veta vilken spansk eller europeisk primärkälla som visar just detta. Om källan finns är saken enkel. Visa den. Då läser vi den. Det handlar inte om semantik för semantikens skull. Ord bestämmer vilken bild läsaren får. Om jag lämnar bilen på verkstad har jag inte överlåtit bilen till mekanikern. Han hjälper mig med bilen. Registreringsbeviset ligger fortfarande hemma.
DN skriver därefter att Frontex skulle få ansvar för att identifiera migranter utan dokument, arbeta med asylfrågor och patrullera piren i Tarajal, området där människor lättast kan förflytta sig mellan Marocko och spanskkontrollerat territorium. Här finns verkligt intressanta frågor. Vilka befogenheter får Frontex? Vad behåller Guardia Civil? Vad behåller den spanska polisen? Vem fattar beslut om enskilda asylärenden? Vem har det juridiska ansvaret? Hur fungerar samarbetet i praktiken? Det är sådant jag gärna skulle läsa mer om. För om Spanien verkligen förändrar ansvarsfördelningen vid en så känslig gräns är det en stor europeisk nyhet i sig.
Sedan kommer EU-kommissionären Magnus Brunner in i berättelsen. Enligt DN erbjöd han Spanien hjälp av Frontex tio dagar tidigare och en spansk UD-källa uppges ha sagt att Brunner lovat starkt stöd i Bryssel för finansieringen. Även detta är relevant. Men det visar samtidigt att EU betraktar situationen som en europeisk angelägenhet. Spanien har problem vid en EU-gräns och Bryssel erbjuder stöd. Det behöver inte automatiskt betyda att Bryssel har klivit in i ringen, tagit av sig kavajen och sagt till Rabat: nu är det du och jag.
Sedan kommer schackbrädet fram. Shachar beskriver arrangemanget som ett möjligt ”lyckat schackdrag” från Pedro Sánchez. Jag tycker om schackmetaforer. De får internationell politik att se väldigt elegant ut. Problemet är att jag gärna vill veta vilket parti Sánchez spelar. Är motståndaren Marocko? Vox? Den spanska högern? Kritiker på vänsterkanten? Den allmänna opinionen? Eller försöker Sánchez framför allt hantera en situation som blivit politiskt explosiv på hemmaplan? Kanske allt samtidigt. Politiker spelar gärna på flera bräden. Men då bör vi inte flytta alla pjäser åt dem och därefter meddela vem de försökte sätta matt.
Och sedan kommer den mening som verkligen fick mig att stanna: ”Nästa gång Marocko får lust att använda gränsen till Ceuta som politiskt vapen så kommer landet att konfrontera EU, inte bara Madrid.”
Nästa gång. Två ord som gör väldigt mycket arbete.
För att kunna säga ”nästa gång” måste den förra gången rimligen redan vara fastställd. Formuleringen är inte ”om Marocko skulle använda gränsen”. Inte ”Marocko anklagas för att ha använt gränsen”. Inte ”om uppgifterna om marockansk inblandning stämmer”. Det är ”nästa gång Marocko får lust”.
Där kommer min enkla fråga: vilka verifierade bevis visar att den marockanska staten organiserade den aktuella migrationsströmmen för att använda den som politiskt vapen mot Spanien?
Jag frågar på riktigt.
Om bevisen finns vill jag se dem.
Om marockanska myndigheter medvetet öppnade gränsen, instruerade säkerhetsstyrkor att släppa igenom människor, organiserade rörelserna eller på annat verifierbart sätt använde migranter för att pressa Spanien, då ska det granskas och kritiseras. Människor ska inte användas som politiska verktyg av någon stat.
Men samtidigt har Pedro Sánchez sagt att den spanska regeringen saknar bevis för att Marocko organiserade massövergången. Samtidigt har det rapporterats om en läckt spansk polisrapport som ska peka i riktning mot marockansk inblandning. Där har vi något mycket mer intressant än en färdig slutsats. Vi har motstridiga uppgifter. Då vill jag veta vad rapporten faktiskt säger. Vilka källor bygger den på? Vad är underrättelseinformation? Vad är verifierade bevis? Vad visste regeringen? Vad visste Guardia Civil? Vad visste polisen? Vad visste marockanska myndigheter? Och när visste de det?
Här kommer min enda liknelse med Jemaa el-Fna i Marrakech. Den som någon gång stått där på kvällen känner igen berättarna som samlar människor runt sig. En historia börjar ganska enkelt, publiken växer, detaljerna blir fler och efter en stund är berättelsen så levande att nästan ingen längre minns vilken del som var observerad verklighet och vilken del som berättaren själv lade till. Det är en fantastisk tradition när man går till torget för att höra berättelser. Men när jag öppnar en av Sveriges största tidningar vill jag fortfarande kunna vara personen längst bak i publiken som räcker upp handen och frågar: var finns bevisen för just den delen?
Det är min lilla pik. Under resten av texten låter vi Jemaa el-Fna vara i fred.
Sedan skriver Shachar: ”Gissningsvis kommer Marockos regim att protestera mot ett sådant arrangemang.” Här uppskattar jag faktiskt ordet ”gissningsvis”. Det är ärligt. Det berättar för läsaren att detta är skribentens bedömning. Så ska analys kunna skrivas. Men omedelbart därefter kommer formuleringen: ”Kung Muhammad VI och hans rådgivare visar ingen respekt för spanska regeringar.”
Där försvann ”gissningsvis”.
”Ingen respekt” är ett väldigt kategoriskt uttryck. Inte ”relationen har periodvis varit konfliktfylld”. Inte ”Rabat har pressat Madrid”. Inte ”Marocko har agerat konfrontativt i vissa frågor”. Nej, ”ingen respekt”.
Då vill jag veta vilka konkreta handlingar som ligger bakom bedömningen. Hur mäter man respekt mellan två stater? Finns det numera en diplomatisk respektmätare i Madrid? Börjar den blinka rött när Rabat protesterar och grönt när utrikesministrarna skakar hand? Det är naturligtvis ett skämt, men frågan bakom det är seriös. Spanien och Marocko har haft allvarliga diplomatiska konflikter. Samtidigt samarbetar länderna inom migration, säkerhet, handel, terrorismbekämpning och en rad andra områden. Om man ändå väljer den absoluta formuleringen ”ingen respekt” vill jag veta vilka konkreta exempel som motiverar den.
Sedan skriver Shachar om handeln. Marocko måste enligt resonemanget tänka sig för innan landet sätter handelsrelationerna med EU på spel eftersom jordbruksexporten till Europa är mycket viktig och sker på fördelaktiga villkor. Det är en relevant poäng. EU är oerhört viktigt för den marockanska ekonomin. Ingen seriös person behöver förneka det.
Men relationen har två sidor.
Spanien behöver marockanskt samarbete kring migration. Europa samarbetar med Marocko inom säkerhet och terrorismbekämpning. Det finns europeiska investeringar, marockansk industri, energisamarbete, jordbruk, handel och strategiska intressen mellan Europa och Nordafrika. Det betyder inte att EU och Marocko är ekonomiskt jämnstarka. Självklart inte. EU:s ekonomiska tyngd är enorm. Men ett asymmetriskt partnerskap kan fortfarande innebära att båda parter har något att förlora.
Om hela relationen kunde sammanfattas som att Bryssel bestämmer och Rabat säljer tomater hade vi kunnat lägga ned diplomatin och låta grönsaksavdelningen sköta utrikespolitiken.
Sedan kommer Sánchez inrikespolitiska problem. DN skriver själv att Ceutafrågan utsätter honom för attacker från både höger och vänster och gynnar bland annat Vox. Där finns enligt mig en väldigt viktig pusselbit. Om Sánchez står under hårt politiskt tryck finns det uppenbara inrikespolitiska skäl att visa att regeringen agerar. Frontex ger honom möjlighet att säga att Spanien inte står ensamt, att Europa hjälper till, att gränsen förstärks och att regeringen tar situationen på allvar.
Varför ska det därför framför allt tolkas som ett schackdrag mot Rabat?
Det kan vara ett budskap till Rabat.
Det kan vara ett budskap till Vox.
Det kan vara ett budskap till spanska väljare.
Det kan vara praktisk krishantering.
Det kan vara allt samtidigt.
Verkligheten har den dåliga vanan att inte följa tidningarnas dramaturgi.
Sedan kommer vi till människorna i Ceuta, och där tycker jag att humorn ska stanna.
DN skriver om nära 10 000 personer utan uppehållstillstånd, många papperslösa och endast omkring 3 000 med tak över huvudet. Det finns människor som söker asyl. Det finns personer som uppger sig vara minderåriga. Tandläkare används bland annat för åldersbedömningar.
Det här är människor, inte schackpjäser mellan Rabat, Madrid och Bryssel.
Här finns viktiga frågor om asylrätt, rättssäkerhet, boende, minderåriga och människovärde. Hur hanteras ansökningarna? Hur skyddas minderåriga? Hur tillförlitliga är åldersbedömningarna? Har människor tillgång till juridiskt stöd? Hur ser förhållandena ut för dem som saknar tak över huvudet?
Och sedan den stora frågan: hur kunde situationen bli så omfattande?
Vad visste spanska myndigheter?
Vad visste marockanska myndigheter?
Fanns det varningar?
Fanns underrättelseinformation?
Fanns organiserade nätverk?
Vilken roll spelade människosmugglare?
Spreds rykten om att gränsen var öppen?
Vilken roll spelade sociala medier?
Vilken roll hade spanska myndigheters beredskap?
Vilken roll hade marockanska myndigheter?
Det är dessa frågor som kan föra oss närmare sanningen.
Och sedan kommer vi till Ceuta och Melilla.
DN beskriver dem som ”de spanska Afrikastäderna”.
Geografiskt ligger de naturligtvis i Afrika. Spanien betraktar dem som spanskt territorium. Marocko gör historiska territoriella anspråk på dem. Deras juridiska situation är ikke densamma som Västsaharas och jag tänker inte låtsas att internationell rätt fungerar genom att man kopierar argument från en konflikt och klistrar in dem i en annan.
Men jag ställer en fråga om konsekvens.
När Västsahara diskuteras i svenska medier är historien central. Då talar vi om kolonialism, Spanien, avkolonisering, FN, självbestämmande, internationell rätt, historiska document, gamla gränser och gamla kartor. Och det är bra. Historien är relevant.
Men när Ceuta och Melilla diskuteras blir beskrivningen ofta väldigt kort: spanska städer i Afrika.
Där verkar historien plötsligt ha fått ett annat arbetsschema.
På Västsahara jobbar historien övertid.
Vid Ceuta verkar den ibland ta långlunch.
Det är lite märkligt.
Jag säger inte att Marockos anspråk därför automatiskt är juridiskt riktiga. Jag säger att om vi analyserar varför relationen mellan Spanien och Marocko är så känslig kring dessa territorier är den historiska konflikten relevant. Att nämna en ståndpunkt är inte samma sak som att acceptera den.
Det är särskilt viktigt när man samtidigt diskuterar Marockos beteende vid gränsen. För från Spaniens perspektiv är detta en gräns till spanskt territorium. Marockos politiska och historiska syn på området är annorlunda. Den skillnaden måste förstås även om man till slut landar helt på Spaniens sida.
Historien kan inte vara något vi plockar fram när den stöder vårt argument och lägger tillbaka i garderoben när kartan blir obekväm.
Sedan finns ordvalet ”Marockos regim”. Shachar har rätt att använda det. Det är en kommentar. Men lägg ihop språkbruket: ”regim”, ”ingen respekt”, ”politiskt vapen” och ”nästa gång Marocko får lust”. Varje formulering kan diskuteras separat. Tillsammans skapar de en mycket tydlig berättelse om vem som är problemet innan bevisfrågan om den viktigaste anklagelsen har blivit ordentligt utredd.
Det är där jag skiljer mellan kritik och dramaturgi.
Kritik säger: här är påståendet, här är beläggen, här finns motstridiga uppgifter och här är min slutsats.
Dramaturgi börjar med slutsatsen och gör sedan resten av världen till statister.
Jag föredrar det första.
Bevis först. Slutsats därefter.
Jag skriver detta öppet som sahrawi och marockan. Jag gömmer inte min ståndpunkt. Jag försvarar Marockos territoriella integritet. Men det innebär inte att jag tror att marockanska myndigheter alltid har rätt eller ska skyddas från granskning.
Om trovärdiga bevis visar att marockanska myndigheter medvetet använde människor som politiskt påtryckningsmedel mot Spanien vill jag se dem och jag kommer att förhålla mig till dem.
Jag kräver bara samma sak åt andra hållet.
Jag har därför skrivit direkt till Nathan Shachar och Dagens Nyheter och bett om svar på mina frågor.
Jag vill veta vilken primärkälla som ligger bakom ordet ”överlåta”.
Jag vill veta vilka verifierade belägg som ligger bakom ”nästa gång Marocko får lust”.
Jag vill veta hur den slutsatsen förhåller sig till Pedro Sánchez uppgift om att regeringen saknar bevis för att Marocko organiserade massövergången.
Jag vill veta vad den omtalade läckta polisrapporten faktiskt visar.
Jag vill veta vilka konkreta handlingar som ligger bakom formuleringen att Mohammed VI och hans rådgivare visar ”ingen respekt” för spanska regeringar.
Jag vill veta varför Europas ekonomiska makt över Marocko analyseras tydligt medan Spaniens och Europas strategiska intresse av samarbetet med Marocko får mindre utrymme.
Jag vill veta varför Frontex framför allt blir ett schackdrag mot Rabat när Sánchez samtidigt har uppenbara inrikespolitiska motiv.
Och jag vill veta varför Ceuta och Melillas historiska dimension får så lite utrymme när historien betraktas som avgörande i diskussionen om Västsahara.
Jag vill dessutom ha ett faktiskt svar.
Inte bara ”tack för dina synpunkter”.
Det är en mycket artig mening, men jag har inte skickat in synpunkter på temperaturen i kaffet.
Jag har ställt frågor om påståenden som publicerats i en av Sveriges största tidningar.
Frågor har den besvärliga egenskapen att de gärna vill ha svar.
DN är en stor och inflytelserik tidning. Nathan Shachar är en erfaren journalist. Det borde därför inte skada någon att svara en läsare som frågar: hur vet ni detta?
Om jag har fel, visa mig.
Om jag har missförstått, förklara.
“Kritik blir inte svagare av frågor. Kritik som håller blir starkare av dem.”
Om det finns bättre källor, ge mig dem.
Om den läckta rapporten bevisar saken, låt oss granska den.
Om uppgifterna fortfarande är omstridda, säg det.
Jag kommer att publicera ett seriöst svar från Nathan Shachar eller DN på Sahara Fact Lens. Om deras svar visar att jag haft fel i någon sakfråga kommer jag också att säga det. Att korrigera sig efter bättre information är inte att förlora. Det är hela poängen med att ställa frågor.
För mig kan hela diskussionen sammanfattas med en enda mening:
Marocko ska granskas.
Spanien ska granskas.
Pedro Sánchez ska granskas.
EU ska granskas.
Frontex ska granskas.
Marockanska myndigheter ska granskas.
Spanska myndigheter ska granskas.
Och naturligtvis ska även Dagens Nyheter kunna granskas.
Det är inte ett angrepp på fri journalistik. Det är precis vad fri journalistik bygger på.
Om medier har rätt att ställa svåra frågor till makten måste läsarna också få ställa svåra frågor till medierna.
Så Nathan, jag väntar fortfarande på svaret.
Vi började med schack, så vi kan avsluta där.
Du har gjort ditt drag.
Jag har tittat på brädet och ställt mina frågor.
Nu är det din tur igen.
Men innan nästa pjäs flyttas skulle jag gärna vilja se bevisen.
För just nu känns det fortfarande lite som att slutsatsen redan har landat i Ceuta medan fakta står kvar vid passkontrollen och letar efter sitt boardingkort.
Mouaad Joumani
Sahrawi marockan
Sahara Fact Lens
Leave a comment