Det finns en del av den europeiska vänstern som på något märkligt sätt fortfarande tycks leva kvar i 1970-talet. Det räcker nästan att nämna Västsahara för att hela rummet ska byta färg. Plötsligt känns det som om någon hängt upp en gammal solidaritetsaffisch från 1976, ställt fram en kassettbandspelare och plockat fram samma politiska språk som användes när världen såg helt annorlunda ut. Resten av samhället har hunnit förändras totalt. Vi lever med internet, artificiell intelligens, digital handel, nya säkerhetshot, nya diplomatiska allianser och en helt annan geopolitisk karta. Men i vissa politiska miljöer verkar Västsaharafrågan fortfarande förvaras i en gammal pärm där någon skrev: ”Öppnas inte efter 1976.” Problemet är inte att man minns historien. Historia är viktig. Problemet börjar när historien inte längre är något man försöker förstå, utan något man flyttar in i och vägrar lämna.
Ibland får jag känslan av att det fortfarande står ett gammalt medicinskåp öppet i en del av vänsterns politiska korridor. Oavsett vilken konflikt man kommer med finns ungefär samma behandling kvar på hyllan. Patienten säger: ”Doktorn, vi har en komplicerad territoriell konflikt med historiska anspråk, regional rivalitet, säkerhetspolitik, olika identiteter, FN-processer och flera möjliga politiska lösningar.” Doktorn tittar snabbt på journalen och säger: ”Imperialism.” Patienten försöker förklara att situationen kanske är lite mer komplicerad än så. ”Ingen fara”, svarar doktorn, ”vi höjer dosen.” Och vilken är medicinen? En ny stat. Om den inte fungerar? Mer av samma medicin. Om regionen redan är splittrad? Ytterligare en gräns. Om det finns terrorism, stängda gränser, dålig regional handel och stora säkerhetsproblem? ”Har ni funderat på ännu en flagga?” Efter ett tag börjar man undra om diagnosen någonsin uppdateras.
Det märkliga är att samma politiska tradition hemma i Europa ofta pratar varmt om integration, öppna gränser, samarbete och behovet av att nationalism inte ska styra allt. Länder ska knytas närmare varandra, ekonomier ska integreras, människor ska kunna röra sig friare och gamla konflikter ska lösas genom samarbete. Men när blicken riktas söderut mot Nordafrika kan budskapet ibland bli det motsatta. Europa säger till sig självt: ”Vi behöver mer integration.” Till Nordafrika låter det ibland som: ”Har ni funderat på att dela upp er lite mer?” Europa bygger bort gränser. Andra förväntas ibland bygga nya. Det är en motsägelse som blir ganska svår att ignorera när man väl ser den.
Sedan finns romantiken kring ord som ”befrielserörelse”. I vissa kretsar fungerar det nästan som ett politiskt frikort. När en rörelse väl har fått den etiketten verkar vissa frågor bli märkligt obekväma. Hur fungerar den interna demokratin? Hur ser maktstrukturen ut? Finns det utrymme för opposition? Hur länge kan samma ledarskap dominera? Vilken roll spelar den stat som finansierar, skyddar och stöder rörelsen? Hur representativa är ledarna efter flera decennier? Det är egentligen helt normala frågor. De borde ställas till varje politisk aktör. Men när frågorna gäller Polisario verkar själva frågan ibland betraktas som ett problem.
När det gäller Marocko finns däremot sällan någon brist på granskningslust, och det är bra. Marockanska myndigheter ska granskas. Mänskliga rättigheter ska granskas. Politiska beslut ska kunna kritiseras. Men samma standard måste gälla åt andra hållet. Polisario ska också granskas. Algeriets roll ska också diskuteras. Tindouf ska också tåla frågor. Annars handlar det inte längre om principer utan om vilket lag man har valt att hålla på.
Samma sak märks i hur man ibland talar om ”det sahrawiska folket”, som om hundratusentals människor hade en gemensam politisk hjärna och exakt samma åsikt. Ingen skulle säga ”svenskarna tycker” och sedan utgå från att alla från vänster till höger tyckte samma sak. Men när det gäller sahrawier görs den förenklingen förvånansvärt ofta. En sahrawi som stödjer Polisario blir snabbt ”en sahrawisk röst”. En sahrawi som säger att han eller hon ser sig som marockan tycks däremot ibland orsaka ett tekniskt fel i systemet: ”Error 1976 – åsikten känns inte igen.”
Det är där det nästan blir komiskt. Man säger att sahrawier måste få tala själva. Det håller jag helt med om. Men ibland verkar man samtidigt ha skrivit manuset åt dem. ”Berätta fritt vad du tycker.” ”Jag stödjer autonomi inom Marocko.” ”Nej, inte riktigt så fritt.” Det är inte pluralism. Det är politisk karaoke. Mikrofonen är fri, men låten är redan vald.
Sedan finns den allvarligare delen: fascinationen för konflikt. Ord som kamp, motstånd, befrielse och revolution kan låta väldigt romantiska på affischer och i seminarierum. Men krig är aldrig romantiskt för människorna som befinner sig mitt i det. Krig betyder döda människor, förstörda familjer, sönderfallande ekonomier, flyktingar, barn som växer upp med osäkerhet och generationer som får ärva konflikter de själva aldrig startade. På ett möte i Stockholm eller Oslo kan uttrycket ”väpnad kamp” låta som en historisk term. På marken låter det snarare som ambulanser.
Det är också därför jag har svårt för tanken att varje territoriell konflikt måste sluta med en ny stat för att historien ska kännas moraliskt komplett. Världen är inte ett frimärksalbum där varje identitet automatiskt ska få en egen ruta, egen flagga och egen gränspost. Om det vore modellen skulle FN behöva bygga en generalförsamling större än Wembley.
Det finns tusentals regionala, kulturella, historiska och etniska identiteter i världen. Alla frågor kan inte lösas genom nya gränser. Ibland kan autonomi vara en lösning. Ibland federalism, decentralisering eller lokalt självstyre. Ibland krävs en kompromiss som ingen sida älskar fullt ut, men som människor faktiskt kan leva med. Det låter mindre romantiskt än revolution. Men fred brukar ha den nackdelen. Den är sällan särskilt dramatisk.
Därför måste också autonomiförslaget diskuteras seriöst. Det betyder inte att alla måste stödja Marockos förslag eller acceptera varje detalj. Men om en konflikt har varit fastlåst i årtionden måste man kunna fråga vilka lösningar som faktiskt är möjliga i verkligheten. Vad ger politiskt inflytande? Vad skapar stabilitet? Vad minskar risken för ett nytt krig? Vad är genomförbart? Vad kan olika aktörer faktiskt acceptera? En modern politisk diskussion borde ställa sådana frågor. Det gamla receptet ”självständighet, en tablett om dagen tills geopolitiken ger upp” har inte direkt löst problemet.
Det gamla receptet ”självständighet, en tablett om dagen tills geopolitiken ger upp” har inte direkt löst problemet.
Biverkningarna av den medicinen har dessutom varit ganska tydliga: diplomatiskt dödläge, regional rivalitet, stängda gränser och femtio års väntan. På vanliga läkemedel brukar det stå: ”Kontakta läkare om symptomen kvarstår.” Här verkar ingen ha ringt läkaren.
Algeriets roll är ett annat exempel på hur märklig debatten ibland kan bli. Man kan ha olika uppfattningar om Algeriets politik, men det går inte att seriöst analysera Västsaharakonflikten utan att tala om Algeriets intressen, rivaliteten med Marocko och landets stöd till Polisario. Att diskutera konflikten utan detta är lite som att analysera en fotbollsmatch och vägra nämna ett av lagen på planen.
Samma sak gäller Tindouf. Om människor har levt i lägren i årtionden måste det vara möjligt att ställa frågor om politisk representation, makt, opposition, framtidsmöjligheter och hur unga människor ser på sina liv. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde vara självklart. Om varje sådan fråga möts med ”men Marocko då?” har man slutat analysera och börjat spela ideologisk pingis.
För mig är problemet därför inte att vänstern kritiserar Marocko. Kritik behövs. Problemet är när delar av vänstern verkar så känslomässigt investerade i en berättelse från 1970-talet att varje förändring i verkligheten uppfattas som ett störningsmoment. Det är ungefär som att fortfarande köra samma operativsystem från 1976. Världen skickar nya uppdateringar: nya generationer, nya diplomatiska positioner, nya säkerhetsproblem, nya ekonomiska realiteter och nya internationella allianser. Men någon klickar fortfarande på ”Påminn mig senare.”
Efter femtio år kanske det ändå är dags att trycka på ”Installera uppdatering”.
Det betyder inte att historien ska kastas bort. Tvärtom. Historien behövs för att förstå konflikten. Men en läkare använder patientens gamla journal för att förstå vad som händer i dag. Han behandlar inte patienten som om datumet i journalen fortfarande vore dagens datum. Politiken borde fungera ungefär likadant. Historien säger 1975. Patienten framför oss heter 2026.
Nordafrika behöver dessutom något som hamnar märkligt långt ner på dagordningen när dessa frågor diskuteras: regional integration. Marocko, Algeriet, Mauretanien och resten av regionen har enorm potential om politiska relationer, handel och gränser någon gång börjar fungera bättre. Energi, transporter, turism, utbildning, arbetsmarknad, teknik och säkerhet skulle kunna utvecklas på ett helt annat sätt. Det finns en hel generation som skulle vinna på ett mer integrerat Maghreb.
I stället sitter regionen fast med stängda gränser och politiska konflikter som är äldre än många av människorna som tvingas leva med dem. Samtidigt har Europa ägnat decennier åt att göra sina egna gränser mindre betydelsefulla efter århundraden av krig. Därför blir det nästan lite absurt när vissa europeiska miljöer fortfarande tycks tro att ytterligare territoriell fragmentering är det mest moderna receptet för andra.
Om samma medicin används i femtio år och patienten fortfarande inte blivit frisk säger man normalt inte: ”Fantastiskt, fortsätt precis likadant i femtio år till.” Man öppnar journalen igen. Man gör nya undersökningar. Man ställer nya frågor. Det är egentligen allt jag efterfrågar i Västsaharafrågan: fler röster, mindre ideologisk nostalgi, mindre romantik kring konflikt och mer realism kring fred.
Efter femtio år kanske det ändå är dags att trycka på ”Installera uppdatering”.
Och framför allt behöver man förstå att kompromiss inte är ett fult ord. Ibland är kompromissen det enda som skiljer politik från krig.
Det är väldigt bekvämt att sitta långt från en konflikt och kräva maximalistiska lösningar. Man kan hålla ett seminarium, skriva ett uttalande, dricka en kopp kaffe och sedan gå hem. De människor som faktiskt bor i regionen måste leva med konsekvenserna. Det handlar om deras säkerhet, deras ekonomi, deras barn och deras framtid. Därför borde frågan kanske inte alltid vara vilken lösning som ser mest revolutionär ut från ett kontor i Skandinavien, utan vilken lösning människor i området faktiskt kan leva med.
Det är en mindre dramatisk fråga. Men kanske en mer mänsklig.
Så jag har ett vänligt förslag till den del av vänstern som fortfarande håller hårt i sitt gamla Saharamanus: behåll historieboken. Den behövs. Men köp en ny kalender. Året är 2026. Krig är fortfarande dåligt. Splittring är fortfarande dyrt. Människor tycker fortfarande olika. Och en ny flagga löser fortfarande inte automatiskt gamla problem.
Kanske är det dags att prova en annan medicin.
Den heter dialog.
Den verkar långsamt, ger dåliga slogans och ser inte särskilt revolutionär ut på en affisch.
Men den har åtminstone en väldigt viktig fördel:
människor behöver inte dö av den.
Ibland är kompromissen det enda som skiljer politik från krig.
Leave a comment