När Marocko vill ha VM-finalen – och det plötsligt låter som ett rån

Opinion — Investigativ journalistik

När Spanien vill ha VM-finalen kallas det ambition. När Marocko vill ha samma final låter det plötsligt som om någon behöver ringa polisen.

I sin artikel i Dagens Nyheter, publicerad den 19 augusti 2026, skriver Nathan Shachar under rubriken ”Marocko vill snuva Madrid på VM-finalen 2030”. Redan ordet ”snuva” sätter tonen. Madrid framstår som den naturliga innehavaren av finalen, medan Marocko blir landet som försöker ta något som egentligen skulle tillhöra Spanien.

Men finalen är inte Madrids egendom.

VM 2030 ska arrangeras gemensamt av Spanien, Portugal och Marocko. Alla tre är värdnationer. Marocko bygger en enorm arena i Casablanca och gör ingen hemlighet av att landet vill arrangera de största matcherna. Det är inte särskilt märkligt. Det hade nästan varit mer märkligt om Marocko investerade enorma summor i arenor, transporter, hotellkapacitet och fotbollsinfrastruktur och sedan sade: ”Finalen? Nej tack. Den får någon annan ta.”

Det är inte så stora idrottsnationer fungerar.

---

Ändå blir Marockos ambition snabbt något mer än bara fotboll i DN-artikeln. Ceuta, migration, kung Muhammad VI, Fouzi Lekjaa, Gianni Infantino, den spanska oppositionen och relationerna mellan Rabat och Madrid vävs in i samma berättelse. Plötsligt blir frågan om var en fotbollsmatch ska spelas nästan en geopolitisk thriller.

Det är där jag tycker att man ska stanna upp.

Vad har till exempel migrationshändelserna i Ceuta konkret med beslutet om spelort för VM-finalen att göra? Om det finns ett direkt samband ska det naturligtvis granskas och visas. Men om sambandet främst består i att båda sakerna rör Marocko och Spanien blir det lätt en berättelse där allt börjar se ut som delar av samma plan.

Och då blir journalistiken dramaturgi.

Marocko bygger en arena: strategi.

Marocko vill ha finalen: maktspel.

Marockanska representanter träffar FIFA: misstänkt.

Spanien gör samma sak: normal fotbollspolitik.

Det blir nästan lite för bekvämt.

---

Nathan Shachar skriver också om att Marocko vill ”rycka” finalen från Madrid och beskriver hur Casablanca försöker överglänsa Bernabéu och Camp Nou. Men konkurrens är själva poängen med att tre värdländer försöker positionera sig inför samma mästerskap.

Det finns en viktig skillnad mellan två formuleringar:

”Marocko konkurrerar om VM-finalen.”

och:

”Marocko vill snuva Madrid på VM-finalen.”

Den första beskriver en ambition.

Den andra skapar nästan ett offer och en gärningsman.

Och där blir språket viktigt.

För vem har egentligen lovat Madrid finalen?

Var finns beslutet?

Var finns dokumentet som säger att Bernabéu har ensamrätt till den största matchen?

Jag har fortfarande inte sett något lagfartsbevis på VM-finalen.

Kanske ligger det i ett kassaskåp någonstans under Santiago Bernabéu, bredvid pokalen.

Skämt åsido: Madrid har självklart mycket starka argument. Spanien är en av världens stora fotbollsnationer. Bernabéu är en ikonisk arena. Landet har enorm erfarenhet av stora matcher och stora turneringar.

Men historia är inte ensamrätt.

Casablanca får konkurrera.

Det borde inte vara kontroversiellt.

DN-artikeln hänvisar också till uppgifter om relationen mellan Gianni Infantino och marockanska makthavare och till möjliga överenskommelser kring FIFA. Sådana uppgifter ska självklart granskas. Om det finns verkliga belägg för att en VM-final har utlovats i utbyte mot politiskt stöd inom FIFA är det en allvarlig fråga.

Men då måste man skilja mellan vad som är belagt, vad som är rapporterade uppgifter och vad som är analys.

Det är inte samma sak.

Och det är just där en del av problemet ligger i den här typen av texter. Läsaren får ofta en rad olika delar presenterade i samma flöde, och efter ett tag känns de som en enda sammanhängande beviskedja.

Ceuta.

Infantino.

Lekjaa.

Kungahuset.

Migration.

Spanien.

VM-finalen.

När allt läggs bredvid varandra är det lätt att tänka att allt hör ihop.

Men gör det verkligen det?

Det är den frågan man måste ställa.

För ibland är en fotbollsarena bara en fotbollsarena.

Och ibland vill ett land arrangera en final därför att det är prestigefyllt, historiskt och ekonomiskt attraktivt.

Det behövs inte alltid en hemlig karta på väggen med röda trådar mellan Rabat, Madrid, Zürich och Casablanca.

Även om det hade blivit en ganska bra Netflix-serie.

Jag ser redan titeln:

”La Casa de la Copa – jakten på VM-finalen.”

Säsong ett: Casablanca bygger arena.

Säsong två: Madrid blir nervöst.

Säsong tre: någon upptäcker att Marocko faktiskt är medarrangör.

Finalavsnittet: FIFA fattar ett beslut.

Det hade åtminstone varit tydligt vilken genre vi befinner oss i.

Men seriöst: frågan borde vara mycket enklare.

Vilken arena uppfyller FIFA:s krav bäst?

Vilken stad klarar logistiken?

Vilken lösning är bäst för supportrarna?

Hur ser säkerheten ut?

Hur ser hotellkapaciteten ut?

Hur fungerar transporterna?

Vilken arena ger bäst ekonomiskt utfall för turneringen?

Det är sådana saker som borde väga tungt.

Inte vilket land som anses ha historisk förtur.

---

Och här finns också en större fråga om hur europeiska och afrikanska ambitioner beskrivs.

När ett europeiskt land vill stå i centrum brukar det kallas tradition, prestige och självklar ambition.

När ett afrikanskt och arabiskt land gör samma sak blir ambitionen snabbare misstänkliggjord.

Marocko får gärna vara med och arrangera.

Gärna bygga.

Gärna investera.

Gärna fylla arenorna.

Men när landet säger:

”Vi vill också ha finalen.”

då blir det plötsligt dramatik.

Det är lite som att tre personer delar på restaurangnotan, men bara en anses ha rätt att beställa dessert.

Marockos fotbollsambitioner kommer dessutom inte från ingenstans. Landet har under lång tid investerat i träningsanläggningar, arenor, fotbollsorganisation och internationella evenemang. Herrlandslagets VM-framgång 2022 förändrade också landets internationella fotbollsstatus.

Att då vilja använda VM 2030 för att placera Casablanca och Marocko mitt i världsfotbollens centrum är fullt logiskt.

Det betyder inte automatiskt att Marocko ska få finalen.

Det betyder bara att landet har rätt att konkurrera om den.

Om Madrid har det bästa förslaget, låt finalen spelas där.

Om Casablanca har det bästa förslaget, låt den spelas där.

Om FIFA väljer något tredje, då får vi diskutera varför.

Men om Casablanca till slut får finalen behöver ingen skicka ut efterlysningar efter en misstänkt man i djellaba med VM-pokalen under armen.

Även om karikatyren är ganska rolig.

Jag kan redan se rubriken:

”Pokalen försvunnen från Madrid – spår leder söderut.”

Och under:

”Källor i Europa följer utvecklingen.”

Då har vi i alla fall slutat låtsas att det bara handlar om fotboll.

För i grunden är saken enkel.

Marocko vill ha VM-finalen.

Spanien vill ha VM-finalen.

Båda har starka argument.

Det är konkurrens.

Inte ett rån.

Och om det faktum att en afrikansk arena på allvar kan utmana Madrid om världens största fotbollsmatch skapar nervositet, då kanske det är just det som är den verkligt intressanta historien.

Inte vem som ”snuvat” vem.

Det här är fotboll. Inte Ocean’s Eleven vid Gibraltar.

Mouaad Joumani
Sahrawisk marockan