Man kan blunda för verkligheten. Det svåra är att få verkligheten att blunda tillbaka.
Jag har följt debatten om Västsahara länge. Så länge att jag ibland kan gissa hur en artikel kommer att sluta redan efter de första tre styckena.
Marocko nämns. Västsahara nämns. Polisario nämns. Någon svensk organisation får uttala sig. En politiker säger ”folkrätten”. En journalist lägger till ”ockuperat”. Sedan stänger vi butiken och går hem.
Klart.
Eller?
För ju mer jag läser, desto mer undrar jag varför en konflikt som pågått i ett halvt sekel så ofta berättas som om historien fick plats på baksidan av ett vykort.
Det är därför jag skriver den här texten.
Inte för att kräva att alla ska tycka som jag. Inte heller för att påstå att Marocko är perfekt. Det finns inget perfekt land, och den dag någon hittar ett får han gärna skicka adressen till mig.
Jag skriver därför att jag är trött på en debatt där vissa frågor verkar vara obligatoriska och andra nästan förbjudna.
Så i dag tänker jag göra något enkelt.
Jag tänker ställa de där andra frågorna.
Börja från början – inte från den punkt som passar berättelsen
När Västsahara diskuteras börjar historien märkligt ofta 1975.
Det är ett bekvämt årtal.
Problemet är bara att människor levde där före 1975.
Spanien kom inte till ett tomt geografiskt Excel-ark där någon senare fyllde i ”Marocko”, ”Polisario” och ”FN”.
Området hade stammar, religiösa band, handel, lojaliteter och politiska relationer långt före den moderna konfliktens början.
Och här blir Internationella domstolens rådgivande yttrande från 1975 intressant.
Domstolen konstaterade att Västsahara inte var terra nullius när Spanien koloniserade området. Den fann också juridiska trohetsband mellan sultanen av Marocko och vissa av de stammar som levde i territoriet.
Men – och detta ”men” måste finnas med om vi ska vara seriösa – domstolen konstaterade samtidigt att materialet inte visade territoriell suveränitet mellan Västsahara och Marocko och att dessa band inte undanröjde principen om självbestämmande.
Det är alltså mer komplicerat än båda sidornas slogans.
Den som säger att domstolen bevisade att det aldrig fanns några juridiska band till Marocko berättar inte hela historien.
Den som säger att domstolen gav Marocko full territoriell suveränitet berättar inte heller hela historien.
Så fungerar verkligheten ibland.
Irriterande, jag vet.
Den vägrar anpassa sig till våra Facebookinlägg.
FN – och elefanten som stått i rummet i femtio år
Sedan kommer FN.
Och här har debatten förändrats mer än många svenska diskussioner ger intryck av.
Den 31 oktober 2025 antog säkerhetsrådet resolution 2797 med 11 röster för, ingen emot och tre nedlagda röster; Algeriet deltog inte i omröstningen.
Det verkligt intressanta finns i själva texten.
Säkerhetsrådet gav stöd åt förhandlingar som tar Marockos autonomiförslag som grund. Rådet skrev samtidigt att den slutliga lösningen ska vara rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel, förenlig med FN-stadgan och ge Västsaharas folk självbestämmande. Resolutionen säger dessutom att genuin autonomi kan utgöra det mest genomförbara utfallet.
Läs gärna den meningen en gång till.
Inte därför att den automatiskt löser konflikten.
Inte därför att den betyder att FN har erkänt marockansk suveränitet över territoriet – det har säkerhetsrådet inte gjort.
Utan därför att den visar att den diplomatiska diskussionen faktiskt har förändrats.
Det går inte längre att beskriva autonomiplanen som någon liten broschyr som Rabat försöker dela ut medan FN tittar åt ett annat håll.
Den ligger nu uttryckligen på bordet som grund för förhandlingarna.
Samtidigt finns självbestämmandet kvar i resolutionen.
Båda sakerna är sanna samtidigt.
Jag vet att detta förstör festen för människor på båda ytterkanterna, men sådan är texten.
Och Sverige?
Här börjar det bli riktigt intressant.
I Sverige har Västsahara länge behandlats genom ett ganska välbekant politiskt språk.
Självbestämmande. Folkrätt. Polisario. Marockansk kontroll. Mänskliga rättigheter.
Alla dessa frågor är legitima.
Men var finns diskussionen om hur den internationella diplomatin faktiskt förändras?
Var finns den ordentliga analysen av varför fler stater betraktar autonomi som en realistisk väg?
Var finns diskussionen om säkerhetsrådets nya formuleringar?
Och framför allt:
När världen förändras – får den svenska analysen förändras med den?
Eller har vi köpt ett politiskt årskort till 1975 och vägrar lämna stationen?
Det är inte en förolämpning. Det är en seriös fråga.
För ibland får jag känslan att vissa svenska debatter fungerar ungefär så här:
Nytt beslut från FN?
”Intressant. Men vi har redan vår gamla folder.”
Nytt internationellt ställningstagande?
”Tack. Lägg den där borta.”
Förändring på marken?
”Har någon kvar faxet från 1987?”
Lite elakt?
Kanske.
Men ni förstår poängen.
Tindouf är också en del av historien
Det finns dessutom en geografisk plats som märkligt ofta blir betydligt suddigare när Europas strålkastare tänds: Tindouf.
Där finns de sahrawiska flyktinglägren i Algeriet och där har Polisario sin politiska bas.
Om man vill diskutera Västsahara seriöst måste även människorna där finnas med.
Hur ser deras framtid ut?
Hur länge ska en konflikt kunna fortsätta?
Vilka politiska möjligheter finns för nästa generation?
Hur fungerar representationen?
Hur ska en framtida lösning inkludera dem?
Och vilken roll spelar Algeriet?
Det sista är särskilt fascinerande.
För ibland presenteras Algeriet nästan som grannen som råkade gå förbi, hörde lite oväsen och bestämde sig för att hjälpa till.
Men FN:s egen politiska process omfattar Marocko, Polisario, Algeriet och Mauretanien.
Algeriets roll är därför inte någon marockansk hallucination som uppstår efter för mycket mintte.
Den finns i den diplomatiska verkligheten.
Att diskutera Marockos ansvar är legitimt.
Att diskutera Polisarios ansvar är legitimt.
Att diskutera Algeriets ansvar är också legitimt.
Det kallas konsekvens.
Sedan finns verkligheten på marken
Här kommer nästa problem.
Åk till Laâyoune eller Dakhla i dag och jämför det du ser med vissa europeiska bilder av regionen.
Det betyder inte att en motorväg löser en suveränitetstvist.
Ett sjukhus avgör inte folkrätten.
En hamn skriver inte en FN-resolution.
Och ett hotell med fem stjärnor löser definitivt inte femtio års konflikt, även om frukostbuffén är fantastisk.
Men utvecklingen på marken är ändå relevant.
Vägar, hamnar, bostäder, energi, utbildning, turism och investeringar förändrar människors vardag.
Då borde journalistiken åtminstone fråga:
Vad betyder denna utveckling för människorna som faktiskt bor där?
Vilka stöder Marocko?
Vilka motsätter sig Marocko?
Vilka vill ha autonomi?
Vilka vill ha självständighet?
Vilka är trötta på hela konflikten och vill bara kunna bygga sitt liv?
Sahrawier är människor, inte dekorationsfigurer i någon annans politiska kampanj.
Och där tycker jag att mycket europeisk rapportering har ett problem.
Den sahrawi som stöder Polisario passar perfekt in i berättelsen.
Den sahrawi som säger ”jag är marockan” verkar däremot ibland skapa ett tekniskt fel i systemet.
Error 404: Sahrawi med fel åsikt hittades.
Men han eller hon existerar också.
När Marocko alltid får huvudrollen
Sedan har vi journalistiken.
Jag läser svensk och europeisk rapportering om Marocko med stort intresse.
Och ibland med popcorn.
Migration?
Marocko.
Ceuta?
Marocko.
Melilla?
Marocko.
Diplomatisk konflikt med Spanien?
Marocko.
Fotboll?
Vänta lite…
Marocko.
VM-finalen 2030?
Japp. Marocko igen.
Snart får man väl läsa:
”Kraftigt regn över Stockholm – experter utesluter inte marockanskt inflytande.”
Jag skojar förstås.
Men bakom skämtet finns en riktig fråga om proportioner.
När migrationstrycket ökar vid Ceuta eller Melilla är det rimligt att granska Marockos agerande.
Självklart.
Men då måste man också granska Spaniens migrationspolitik, EU:s gränspolitik, domstolsbeslut, återvändandeprocedurer och de ekonomiska och politiska orsaker som driver människor mot gränsen.
Annars får vi ingen analys.
Vi får en skurk.
Och journalistik ska förklara verkligheten, inte hålla audition till nästa James Bond-film.
Ceuta och Melilla – historien blir plötsligt känslig
Det finns dessutom en nästan komisk paradox.
När Västsahara diskuteras hör man ofta att kolonial historia är helt central.
Bra.
Då borde kolonial historia rimligen också få diskuteras när Ceuta och Melilla kommer på tal.
Men där blir samtalet ofta märkligt kort.
Plötsligt är dagens administrativa verklighet helig och historien mindre intressant.
Jag säger inte att de två frågorna juridiskt är identiska. Det är de inte.
Jag säger att principerna vi använder bör tåla att appliceras även när resultatet känns obekvämt.
Annars är det inte principer.
Det är verktyg.
Och så lyckades fotbollen bli geopolitik
Sedan kom VM 2030.
Marocko, Spanien och Portugal ska arrangera turneringen tillsammans.
En fantastisk möjlighet för tre länder.
Man skulle kunna tro att diskussionen skulle handla om fotboll, arenor, transporter, supportrar och vem som kan arrangera den bästa festen.
Naivt av mig.
För snart började diskussionen om finalen.
Madrid?
Casablanca?
Bernabéu?
Den stora marockanska arenan?
Och plötsligt blev en fotbollsmatch nästan ett utrikespolitiskt toppmöte.
När Marocko bygger stort är det tydligen inte bara betong.
Det är geopolitisk betong.
När Spanien bygger stort är det… en arena.
Jag överdriver medvetet.
Men bara lite.
Och det är precis sådana skillnader i språk som jag tycker är värda att granska.
Jag försvarar inte allt Marocko gör
Här vill jag vara väldigt tydlig.
Att kritisera ensidig rapportering betyder inte att Marocko ska slippa kritik.
Tvärtom.
Om marockanska myndigheter gör fel ska journalister granska dem.
Om människor utsätts för övergrepp ska det rapporteras.
Om yttrandefrihet begränsas ska frågan ställas.
Om en marockansk minister säger något dumt ska han inte få diplomatisk rabatt bara för att han har slips.
Men samma standard måste gälla alla.
Det är hela min poäng.
Jag vill inte ersätta en ensidig berättelse med en annan.
Jag vill öppna fönstret och släppa in resten av verkligheten.
Några frågor till journalister, politiker och aktivister
Så låt mig avsluta med frågor.
Inte anklagelser.
Frågor.
Om historien börjar före 1975, varför berättas den så sällan?
Om ICJ konstaterade juridiska trohetsband mellan vissa stammar och Marockos sultan, varför utelämnas den delen ibland – samtidigt som domstolens avvisande av territoriell suveränitet självklart måste nämnas?
Om säkerhetsrådet 2025 uttryckligen gjorde Marockos autonomiförslag till grund för förhandlingar, borde inte det påverka analysen?
Om självbestämmande samtidigt står kvar i resolutionen, borde inte också Marockos anhängare erkänna det?
Varför diskuteras Algeriets roll så lite i vissa europeiska sammanhang?
Varför hör vi så sällan sahrawiska röster som identifierar sig som marockanska?
Varför blir ekonomisk och social utveckling på marken ibland nästan irrelevant när den inte passar den politiska berättelsen?
Och den viktigaste frågan:
Vad händer om verkligheten inte längre passar vår gamla uppfattning?
Ändrar vi uppfattningen?
Eller börjar vi redigera verkligheten?
Jag ber dig inte att hålla med Marocko
Efter alla år jag följt den här frågan har jag kommit fram till något ganska enkelt.
Västsahara behöver inte fler människor som skriker samma slogans på varandra.
Konflikten har redan haft femtio år av det.
Den behöver människor som vågar läsa även dokumenten de inte gillar.
Som vågar lyssna på sahrawier de inte håller med.
Som kan kritisera Marocko utan att demonisera marockaner.
Som kan kritisera Polisario utan att förneka sahrawiers rättigheter.
Som kan diskutera Algeriets roll utan konspirationsteorier.
Och framför allt människor som klarar av två tankar samtidigt.
Jag är sahrawi och marockan.
Det är min röst.
Någon annan sahrawi kan säga motsatsen.
Lyssna på honom också.
Sedan läser vi historien.
Vi läser ICJ.
Vi läser FN-resolutionerna.
Vi tittar på vad som händer i Laâyoune, Dakhla och Tindouf.
Och först därefter kan vi börja diskutera framtiden.
För min fråga till svenska journalister, politiker och organisationer är egentligen inte:
”Varför håller ni inte med Marocko?”
Min fråga är mycket enklare:
Är ni beredda att granska även er egen berättelse med samma kritiska blick som ni granskar Marockos?
Om svaret är ja har vi äntligen en intressant debatt.
Om svaret är nej…
Ja.
Då får vi väl plocka fram faxet från 1987 igen.
Mouaad Joumani – صحراوي مغربي
Leave a comment