Den algeriske författaren och regimkritikern Boualem Sansal har lyft fram en paradox som är ganska svår att ignorera. När Marocko på 1980-talet ville närma sig den europeiska gemenskapen fick landet i praktiken höra att det låg i Afrika och därför inte kunde bli medlem. Rent geografiskt är det svårt att invända mot det. Marocko ligger i Afrika. Punkten borde egentligen kunna sättas där.
Men problemet börjar när samma geografi senare verkar få olika betydelse beroende på vilken fråga som ligger på bordet. För när samtalet handlar om Ceuta och Melilla, två städer som faktiskt ligger på den afrikanska kontinenten, beskrivs de utan större tvekan som delar av Europas yttre gräns. Då blir kartan plötsligt lite mer kreativ. Man får nästan känslan av att geografin i Bryssel fungerar ungefär som ett flexibelt arbetsschema: strikt på förmiddagen, förhandlingsbar efter lunch och helt öppen för tolkning när politiken kräver det.
Nu menar jag inte att Europas gränser ska ritas om i morgon bitti. Jag menar inte heller att Ceuta, Melilla och Västsahara är identiska frågor. Det är de inte. De har olika historiska förlopp, olika juridiska sammanhang och olika politiska verkligheter. Men just därför borde diskussionen vara mer nyanserad, inte mindre. Om geografin är ett avgörande argument i ett sammanhang, då borde geografin åtminstone få vara geografi också i nästa.
Det är också här som historien blir intressant. När Marocko ville närma sig Europa var det alltså Afrika som var gränsen. Men när Europa i dag diskuterar migration, säkerhet och sina yttre gränser är Ceuta och Melilla plötsligt centrala delar av den europeiska gränsordningen. Med andra ord: den afrikanska kontinenten verkar ibland få en liten europeisk bilaga när det passar.
Det här är inte i sig ett bevis på någon konspiration eller hemlig plan. Politik är nästan alltid mer banal än så. Det handlar om intressen, historiska arv, juridiska konstruktioner och makt. Men det är just därför det blir märkligt när politiska intressen presenteras som om de vore eviga, neutrala och universella principer.
Det kanske mest ironiska är hur nära Europa faktiskt har kommit Marocko sedan dess. Det Europa som en gång kunde säga att Marocko var för afrikanskt för medlemskap har byggt upp ett mycket omfattande samarbete med samma land inom handel, migration, säkerhet, energi och terrorismbekämpning. När det blåser på Medelhavet är Rabat inte långt borta. När migrationsrutterna ökar blir Marocko plötsligt en strategisk partner. När säkerhetsfrågor diskuteras blir det viktigt med nära kontakter. När företag letar efter investeringar, när energiprojekt planeras eller när regional stabilitet står på spel, då upplevs avståndet mellan Europa och Marocko betydligt kortare än det gjorde när medlemskap stod på dagordningen.
Man skulle nästan kunna sammanfatta hela motsägelsen så här:
Marocko är inte europeiskt nog för medlemskap, men ofta tillräckligt europeiskt när Europa behöver Marocko.
Och där ligger själva kärnan.
Det är inte märkligt att Europeiska unionen agerar efter sina intressen. Alla politiska aktörer gör det. Marocko har intressen. Spanien har intressen. Frankrike har intressen. Algeriet har intressen. USA har intressen. EU har intressen. Ingen seriös människa borde låtsas något annat. Problemet uppstår när intressena kläs i ett språk av absoluta principer, samtidigt som samma principer används olika beroende på sammanhang.
Det är här jag tycker att diskussionen om Västsahara ofta blir särskilt intressant. När frågan gäller Marocko och Sahara hör man ofta mycket bestämda formuleringar om historia, kolonialism, självbestämmande och internationell rätt. Det är viktiga ämnen. De ska diskuteras. De ska granskas. Men då måste samma intellektuella standard gälla åt alla håll.
Om koloniala gränser är centrala, då ska koloniala gränser diskuteras konsekvent. Om självbestämmande är en absolut princip, då måste man också diskutera vad självbestämmande betyder i praktiken, vilka politiska alternativ som finns, vem som anses representera befolkningen och varför vissa sahrawiska röster får mycket mer uppmärksamhet än andra.
Det är en fråga som ofta saknas i europeisk debatt. Sahrawier framställs inte sällan som en politiskt homogen grupp, trots att verkligheten är betydligt mer komplicerad. Det finns sahrawier som stöder Polisario. Det finns sahrawier som stöder Marocko. Det finns människor som vill ha autonomi, människor som vill ha självständighet och människor som framför allt vill ha stabilitet, arbete, utbildning och en framtid för sina barn.
Men i delar av den europeiska debatten verkar en sahrawisk röst bara riktigt intressant om den passar in i en redan etablerad berättelse. Om en sahrawi säger något som bekräftar den bild man redan har, blir rösten plötsligt representativ. Om en annan sahrawi säger något helt annat blir personen ofta osynlig, misstänkliggjord eller reducerad till någon sorts politisk avvikelse.
Det är inte pluralism. Det är urval.
Och det är där man måste fråga sig om Europa alltid verkligen försvarar principer, eller om vissa politiska miljöer försvarar en berättelse som de blivit så vana vid att de inte längre granskar den.
Samma sak gäller internationell rätt. Internationell rätt är viktig, men den är ofta mer komplicerad än politiska slogans. Juridiska yttranden, FN-resolutioner, diplomatiska positioner och historiska dokument kan inte alltid sammanfattas i en enda mening. Ändå behandlas konflikten ofta som om allt redan vore avgjort och endast en sida hade rätt att tolka historien.
Det är lite märkligt, för politik förändras. Diplomati förändras. Internationella relationer förändras. Positioner förändras. Och det som var den dominerande politiska ramen 1975 behöver inte vara identisk med den diplomatiska verkligheten 2026.
Ändå kan Marocko ibland beskrivas i europeiska texter som om tiden stannade någon gång under 1970-talet. Nästan allt som hänt därefter hamnar i bakgrunden. Förändrade internationella positioner, nya diplomatiska initiativ, ekonomisk utveckling, investeringar i regionen, nya generationer av sahrawier och förändrade säkerhetspolitiska förhållanden får ibland mindre plats än gamla formuleringar som upprepats i decennier.
Det är bekvämt. Men det är inte särskilt analytiskt.
Det är också här Boualem Sansals observation om Europa och geografin blir större än själva frågan om medlemskap. Det handlar egentligen om hur politiska begrepp förändras beroende på vem som använder dem och i vilket syfte. ”Europa”, ”Afrika”, ”gränser”, ”kolonialism”, ”självbestämmande” och ”internationell rätt” är inte tomma ord. Men de kan bli politiska verktyg om de bara används selektivt.
Ta just geografin. Om Marocko inte kunde komma in i Europa eftersom det ligger i Afrika, då är det helt rimligt. Men då blir det samtidigt svårt att låtsas att två städer på den afrikanska kontinenten på något magiskt sätt upphör att vara geografiskt afrikanska bara för att de administreras av Spanien.
Man kan förstås svara: juridisk suveränitet är inte samma sak som geografi.
Precis.
Och det är faktiskt hela poängen.
När det passar säger man geografi. När det passar säger man juridik. När det passar säger man historia. När det passar säger man koloniala gränser. Och när det passar säger man europeisk säkerhet.
Det är därför man ibland får känslan av att kartan inte längre används för att beskriva verkligheten, utan för att förhandla om den.
Det är också därför diskussionen om Ceuta och Melilla blir intressant, även om man inte håller med Marockos territoriella anspråk. Det går att säga två saker samtidigt: städerna har i dag en etablerad spansk administration och en särskild juridisk status, samtidigt som deras geografiska och historiska placering på den afrikanska kontinenten är ett legitimt ämne för politisk och historisk diskussion.
Det ena behöver inte radera det andra.
Men i europeisk debatt blir historien ibland märkligt selektiv. Kolonialism är mycket viktig när den hjälper till att förklara en viss konflikt, men kan bli betydligt mindre intressant när den komplicerar en annan.
Och där finns en annan paradox.
Europa talar ofta mycket om att göra upp med sitt koloniala förflutna. Det är bra. Men att göra upp med kolonial historia kan inte bara betyda att välja de delar som passar dagens politiska karta. Om man verkligen vill förstå Nordafrika måste man också våga diskutera hur europeiska kolonialmakter drog gränser, delade territorier, administrerade områden och skapade konflikter vars konsekvenser fortfarande märks.
Det betyder inte att varje historisk orättvisa automatiskt ska korrigeras med nya gränser. Det vore både orealistiskt och farligt.
Men det betyder att man åtminstone ska vara intellektuellt ärlig om historien.
Det är därför jag har svårt för den sortens politiska debatt där ena sidan får ett helt historiskt arkiv och den andra bara får en fotnot.
Samma sak gäller relationen mellan Europa och Marocko i dag. EU behöver Marocko mer än många vill erkänna. Migration är kanske det tydligaste exemplet. När samarbetet fungerar är det få som pratar högt om hur beroende Europa faktiskt är av länder på södra sidan av Medelhavet. Men när samarbetet försämras märks det snabbt.
Plötsligt blir Rabat viktigt.
Samma gäller säkerhet. Marockansk underrättelseinformation och säkerhetssamarbete har under lång tid varit betydelsefullt för europeiska stater. Samtidigt är Marocko en stor handelspartner, en regional aktör och en central länk mellan Europa, Afrika och Atlantområdet.
Så hur afrikanskt är Marocko när Europa behöver det?
Och hur europeiskt är Europa när dess yttre gräns ligger på den afrikanska kontinenten?
Frågorna kan låta provocerande, men de är egentligen ganska enkla.
Det betyder inte att Europa är värre än andra. Alla makter gör kompromisser. Alla makter försvarar sina intressen. Marocko gör det. Algeriet gör det. Spanien gör det. Frankrike gör det. USA gör det. Skillnaden är bara att vissa politiska aktörer är bättre än andra på att paketera sina intressen som moraliska principer.
Och det är kanske den mest intressanta delen i hela diskussionen.
För när en stat säger ”det här ligger i vårt nationella intresse” vet man åtminstone var man står. Men när samma intresse presenteras som en universell regel som alla andra ska följa blir frågan betydligt mer komplicerad.
Det är därför jag tycker att Boualem Sansals observation är värd att fundera över. Inte för att den ensam besvarar frågan om Ceuta, Melilla eller Västsahara. Inte för att den automatiskt ger Marocko rätt. Och inte för att Europa nödvändigtvis har fel.
Utan för att den blottlägger något större: hur snabbt politiska principer kan förändras när de möter verkliga geopolitiska intressen.
Kartan däremot är ganska envis.
Den bryr sig inte om EU-toppmöten, pressmeddelanden eller diplomatiska formuleringar.
Marocko ligger i Afrika.
Ceuta ligger i Afrika.
Melilla ligger i Afrika.
Sedan börjar juridiken, historien och politiken.
Och det är där diskussionen borde börja på riktigt, inte sluta.
Så nästa gång någon säger till mig:
”Men Marocko ligger ju i Afrika.”
Då tänker jag svara:
Ja, självklart.
Och sedan fråga:
Har någon meddelat Ceuta och Melilla?
Kanske behöver de bara en geografisk uppdatering från Bryssel.
Eller så är det vi andra som behöver förstå att politikens karta och geografins karta ibland är två helt olika dokument.
Mouaad Joumani
Sahara Fact Lens
Leave a comment