Från elev till partner – medan Sverige fortfarande bläddrar i Västsahara-pärmen

SÄKERHET & GEOPOLITIK

”Inflytande mäts inte bara i vilka vapen ett land köper. Ibland syns det tydligare i vem andra litar på att utbilda.”

Inflytande mäts inte bara i vilka vapen ett land köper. Ibland syns det tydligare i vem andra litar på att utbilda.

Det finns något nästan komiskt i hur två helt olika bilder av Marocko kan existera samtidigt. På ena sidan ser vi ett land som under många år har byggt upp ett allt djupare säkerhets- och försvarssamarbete med USA, Nato och afrikanska partner, deltagit i stora internationella övningar som African Lion och gradvis gått från att bara ta emot militär utbildning till att kunna spela en roll i utbildningen av andra. På andra sidan finns delar av den svenska politiska debatten där det ibland känns som att samma pärm öppnas varje gång ordet Marocko nämns. På pärmens rygg står det: Västsahara. Man öppnar den, hittar Polisario, ockupation, självbestämmande, folkomröstning, stänger den, tar en kaffe och öppnar den igen. Jag skojar förstås, men bara lite.

Från klassrum till partnerskap

Västsahara är en verklig och legitim fråga. Konflikten är inte löst och den ska diskuteras. Marocko ska också tåla kritik, precis som alla andra stater som vill spela en större regional roll. Men problemet uppstår när Västsahara blir hela analysen av Marocko och allt annat försvinner. För medan samma svenska debatt fortsätter händer ganska mycket utanför konferensrummen. Marocko bygger relationer med Washington, Nato, Sahel, Västafrika och olika partners längs Atlanten. Landet investerar i militär utbildning, logistik, energi, industri och regionalt samarbete. Det betyder inte att alla håller med Rabat i alla frågor, men det betyder att Marockos strategiska roll ser annorlunda ut i dag än den gjorde för trettio eller fyrtio år sedan.

Sverige och Marocko – två verkligheter

Det är därför Natos Defence Education Enhancement Programme, DEEP, är mer intressant än det först låter. Namnet är kanske inte det mest dramatiska i världen. Ingen spiller kaffe över skrivbordet när någon säger ”Defence Education Enhancement Programme”. Men innehållet är strategiskt. Det handlar om att utveckla professionell militär utbildning, kursplaner, instruktörer, ledarskap och institutioner. Skillnaden mellan att själv sitta i klassrummet och att senare kunna hjälpa till att utbilda andra kan låta liten i språket, men politiskt är den betydligt större. Först utbildar någon dig. Sedan tränar ni tillsammans. Sedan kommer frågan: ”Kan ni hjälpa oss med nästa grupp?” Det är ungefär där relationen förändras från en enkel mottagarrelation till ett mer fördjupat partnerskap.

Det betyder självklart inte att Marocko plötsligt har blivit medlem i Nato. Det betyder inte heller att Nato har lämnat över Afrika till Rabat med en lapp där det står ”grattis, ni börjar på måndag”. Så fungerar inte internationell politik. Men det betyder att förtroendet och samarbetet utvecklas. African Lion visar varför. När soldater, officerare och försvarsmakter från ett stort antal länder tränar tillsammans år efter år byggs något som inte går att köpa färdigt från en försvarskatalog: erfarenhet av samarbete, kommunikation, ledning och interoperabilitet. Det låter inte lika dramatiskt som en ny Apache-helikopter, men i verkligheten kan det vara minst lika viktigt.

Sverige har i praktiken två Marockon – ett i riksdagsdebatterna och ett i samarbetsavtalen med svensk polis.

Det blir ännu mer intressant när man tittar på Sverige. I april 2026 kom Abdellatif Hammouchi till Sverige på ett officiellt arbetsbesök. Han är chef för den marockanska nationella polisen och den territoriella säkerhetstjänsten, och under besöket träffade han svenska säkerhetsansvariga och justitieminister Gunnar Strömmer. Svensk och marockansk polis skrev också under en avsiktsförklaring om förstärkt samarbete mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. Svensk polis har själv beskrivit Marocko som en viktig partner i kampen mot organiserad brottslighet.

Och där börjar jag faktiskt le lite. För ibland låter den svenska debatten ungefär så här: ”Marocko! Polisario! Ockupation! Problem!” Samtidigt sitter svenska myndigheter med samma Marocko och diskuterar hur man kan samarbeta mer om organiserad brottslighet, informationsutbyte och säkerhet. Det är inte jag som hittar på den kontrasten. Den finns i verkligheten.

Ibland känns det nästan som att Sverige har två olika Marockon. Ett Marocko finns i vissa riksdagsdebatter och seminarier. Där är nästan allt Västsahara, Polisario och gamla politiska positioner. Sedan finns ett annat Marocko som svensk polis kontaktar när man behöver säkerhetssamarbete, informationsutbyte och fungerande relationer med ett land som har betydelse för europeisk och nordafrikansk säkerhet. Problemet är bara att båda råkar vara samma land.

Det är inte hyckleri att Sverige kritiserar Marocko i en fråga och samarbetar med landet i en annan. Det är faktiskt så utrikespolitik fungerar. Hyckleriet börjar först om man försöker låtsas att den andra halvan av verkligheten inte finns.

Svenska politiker som Lotta Johnsson Fornarve och Jacob Risberg har offentligt drivit en tydligt kritisk linje mot Marockos politik i Västsahara och försvarat självbestämmandespåret. Det är deras demokratiska rätt och deras politiska övertygelse. Men efter ett halvt sekel måste det också vara tillåtet att ställa en annan fråga: vad är den praktiska planen i dag? Inte bara de moraliska principerna, utan den konkreta politiken. Vad händer dagen efter? Vilken säkerhetsmodell? Vilken regional ordning? Vilka gränser? Vilken relation till Algeriet och Marocko? Hur behandlas de människor som bor i Laayoune, Dakhla och andra delar av området och identifierar sig som marockaner? Det är enklare att säga ”folkomröstning” än att förklara hur hela den regionala ordningen ska fungera efteråt.

Det blir ännu mer relevant när Sveriges eget Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i sin analys konstaterar att Marocko i dag har ett tydligt militärt och politiskt övertag i konflikten och att en fortsatt utveckling mot större internationell acceptans för marockansk kontroll är ett möjligt och sannolikt scenario. Det betyder inte att FOI säger att Marocko har rätt i allt eller att konflikten är avslutad. Men det betyder att verkligheten har förändrats. Och om svensk försvarsforskning uppdaterar sin analys borde kanske svensk politik åtminstone överväga att göra samma sak.

Vad säger analysen?

För mig är det egentligen där hela poängen ligger. Sverige kan inte analysera Marocko 2026 med en karta från 1976. Man behöver inte hålla med Rabat. Man behöver inte sluta diskutera Västsahara. Man behöver inte sluta kritisera människorättsproblem eller militär makt. Men man måste förstå hela landet och hela utvecklingen. Marockos relation med Nato, USA, Afrika, Sahel, Atlantkusten, energipolitiken, investeringarna, säkerhetssamarbetet och Västsahara måste kunna existera i samma analys.

Annars blir det nästan som att säga att Marocko är internationellt isolerat samtidigt som Washington ringer, Nato tränar, afrikanska partner samarbetar och svensk polis skriver avtal med Rabat. Då får man nästan fråga: har någon berättat för alla dessa länder och institutioner att Marocko tydligen är isolerat?

Det är därför jag tycker att den nya utvecklingen inom Nato-samarbetet är värd att följa. Den säger inte att Marocko har ”vunnit” någon konflikt. Den säger inte heller att alla stöder Rabats syn på Västsahara. Den säger någonting mer intressant: Marocko håller gradvis på att få en annan funktion. Från mottagare av utbildning till partner, och kanske vidare till ett land som hjälper till att utbilda andra.

För några år sedan kunde frågan vara: ”Vem utbildar Marocko?” I dag börjar en annan fråga bli möjlig: ”Vem kommer Marocko själv att hjälpa utbilda – och varför?”

Och kanske borde Sverige också ställa en tredje fråga:

Varför förändras verkligheten snabbare än vissa svenska analyser?

Det är den frågan jag tycker är mest värd att följa.

Mouaad Joumani
Sahara Fact Lens