“Mänskliga rättigheter blir inte universella om man bara försvarar dem där de passar ens politiska berättelse.”
Det talas mycket i Sverige om Västsahara. Politiker skriver motioner, organisationer arrangerar seminarier, aktivister kräver självbestämmande och journalister skriver regelbundet om Marocko. Det är deras rätt och i många fall också deras uppgift. Men jag har länge saknat en annan fråga, en fråga som borde vara lika självklar: vad händer egentligen med människorna i Tindouf? Inte som symboler i en konflikt, inte som argument i en politisk kamp, utan som människor som föds, växer upp, bildar familj och lever hela sina liv i läger i sydvästra Algeriet.
Generation efter generation har vuxit upp i dessa läger. UNHCR beskriver situationen som isolerad och präglad av mycket begränsade möjligheter till arbete och egen försörjning. De flesta tros leva under fattigdomsgränsen och är i hög grad beroende av internationellt bistånd. FN-organ arbetar med humanitärt stöd till en stor befolkning i de fem lägren. Det är svårt att läsa detta utan att stanna upp vid tiden. Nästan femtio år. Barn har fötts där, deras barn har fötts där, och nu växer ännu en generation upp på samma plats. Hur länge kan en situation som en gång var tänkt att vara tillfällig fortsätta innan man börjar fråga vem som bär ansvar för att den blivit permanent?
Det är känt att Tindouf ligger i ett extremt svårt ökenområde. Vatten är en bristvara, odlingsmöjligheterna är mycket små och beroendet av bistånd är stort. Svenska organisationer som Afrikagrupperna har själva beskrivit undernäring och svåra levnadsförhållanden. Men när man konstaterat att livet är svårt borde nästa fråga komma direkt: vem kontrollerar livet inne i lägren? Human Rights Watch har beskrivit hur Polisario i praktiken administrerar lägren genom egna institutioner, polis, domstolar och fängelser, samtidigt som Algeriet som värdstat har lämnat mycket av den dagliga administrationen till Polisario. Men lägren ligger fortfarande på algeriskt territorium, och Algeriet kan därför inte bara försvinna ur ansvarsfrågan.
Det är här den svenska diskussionen ibland blir märkligt bekväm. Om något händer i Laâyoune riktas frågan direkt mot Rabat. Det är rimligt. Men om något händer i Tindouf borde man då inte lika självklart fråga Alger och Polisario? Ibland känns det nästan som att kartan tar slut vid den algeriska gränsen. Det finns många svenska aktörer som talar högt om mänskliga rättigheter i Västsahara, men betydligt färre som med samma energi granskar maktutövning, intern opposition, yttrandefrihet och ansvar i Tindouf.
Amnesty International har efterlyst oberoende och kontinuerlig människorättsövervakning både i Västsahara och i Tindouf-lägren. Amnesty har också pekat på brister i ansvarsskyldighet och dokumenterat fall där kritiska röster gripits. Human Rights Watch har beskrivit hur personer som utmanar Polisarios ledarskap kan marginaliseras och hur bristen på oberoende övervakning gör människor sårbara. Det är alltså inte bara marockanska myndigheter eller marockanska medier som ställer frågor om Tindouf. De ställs också av internationella människorättsorganisationer.
Sedan kommer frågan om barn och militarisering, och här måste man vara noggrann. Det finns återkommande anklagelser om att barn deltar i militariserade aktiviteter, bär uniform eller får militär träning. Sådana uppgifter har förekommit i olika internationella forum och i inlagor till FN-systemet. Men det är viktigt att skilja mellan anklagelser, dokumenterade bilder och vad FN själv formellt har verifierat. Jag tänker inte skriva att FN har fastställt systematisk rekrytering av barnsoldater om det inte finns ett sådant formellt beslut. Men jag tänker heller inte låtsas som att frågan inte finns. Tvärtom borde seriösa journalister och människorättsorganisationer vilja undersöka den: förekommer minderåriga i militär miljö, vilken typ av utbildning får de, hur nära står ungdomsorganisationerna den väpnade strukturen och finns det oberoende kontroll?
Samma sak gäller rörelsefriheten. Man hör ibland påståenden om att alla i Tindouf skulle vara bokstavligen inspärrade och oförmögna att lämna. Human Rights Watch har inte funnit stöd för en så enkel bild. Samtidigt har organisationen beskrivit social press och rädsla bland personer som vill lämna lägren eller flytta till områden under marockansk kontroll. Det är precis så här frågan borde behandlas: utan överdrifter, utan propaganda, men också utan tystnad. Om vi kritiserar ensidighet på ena sidan får vi inte ersätta den med ensidighet från den andra.
För mig är den svåraste delen ändå tiden. En människa kan födas i ett läger, växa upp där, gå i skola där, bilda familj där och få barn som sedan gör samma resa. Och varje år kommer nya internationella delegationer och upprepar samma ord om solidaritet och kamp. Men vad är planen för den unga människa som vill arbeta? Vad är planen för den som inte delar Polisarios linje? Vad är planen för den som vill flytta? Vad är planen för den som är trött på att vara symbol i en konflikt som började innan han eller hon föddes?
Här kommer också den svenska bekvämligheten in. Olof Palmes Internationella Center, Afrikagrupperna och andra svenska aktörer har under lång tid stött Polisario eller arbetat nära rörelsen. Det är deras politiska val. Men om man samarbetar med en organisation som administrerar ett område där människor levt i generationer, då borde det också vara självklart att ställa obekväma frågor till sin partner. Hur ser den interna demokratin ut? Hur skyddas kritiker? Hur ser barns rättigheter ut? Hur redovisas bistånd? Hur fungerar ansvarsutkrävandet? Solidaritet får inte betyda immunitet från granskning.
Jag skriver detta från ett sahrawiskt-marockanskt perspektiv. Det tänker jag inte dölja. Men just därför tycker jag att det är viktigt att hålla sig till sådant som går att belägga och att vara öppen med vad som fortfarande är osäkert. Jag vill inte byta en propaganda mot en annan. Jag vill inte skriva att varje människa i Tindouf är fånge om källorna inte visar det. Jag vill inte heller kalla varje barn i uniform för barnsoldat utan att undersöka vad som faktiskt har hänt. Men jag tänker fortsätta fråga varför dessa frågor får så lite utrymme i Sverige.
Om Marocko ska granskas ska Polisario också granskas. Om Rabat ska svara för sina handlingar måste Algeriet svara för sitt ansvar som värdstat. Om barns rättigheter är universella gäller de också i Tindouf. Om svenska organisationer säger att mänskliga rättigheter inte får kompromissas bort måste det gälla även när frågan riktas mot en rörelse de själva stödjer.
Det är väldigt lätt att vara människorättsaktivist när man bara granskar den sida man redan ogillar. Det verkliga testet kommer när samma frågor måste ställas till den sida man själv betraktar som vän.
Efter femtio år räcker det inte längre att säga att människor “väntar på en lösning”. En människa har bara ett liv. Och det livet kan inte sättas på paus i generation efter generation för att det passar en politisk berättelse.
“Solidaritet som inte vågar granska sin egen sida är inte solidaritet. Det är lojalitet.”
Mouaad Joumani
Sahrawisk marockan
Leave a comment