Sverige, Marocko och Västsahara – när svensk Saharapolitik behöver lämna 1976 bakom sig

Det finns utrikespolitiska frågor där svenska politiker snabbt anpassar sina analyser när världen förändras. Nya regeringar kommer till makten, säkerhetspolitiska förutsättningar förändras, gamla doktriner omprövas och Sverige anpassar sin politik därefter. Men när det gäller Västsahara får man ibland känslan av att delar av den svenska politiska debatten fortfarande arbetar med samma manual som användes för flera decennier sedan. Konflikten har förändrats, FN-processen har utvecklats, internationella positioner har förskjutits och Sveriges egen regering har dessutom förändrat sitt språk. Trots detta fortsätter flera svenska politiker att beskriva Marocko, Polisario och sahrawierna med formuleringar som om kalendern fortfarande visade 1976.

Den 19 januari 2026 gjorde Sveriges regering ett viktigt klargörande. Utrikesdepartementet meddelade att Sverige stöder Marockos autonomiplan som en trovärdig grund för förhandlingar inom den FN-ledda processen, med hänvisning till FN:s säkerhetsråds resolution 2797. Regeringen betonade samtidigt att målet ska vara en rättvis, varaktig och ömsesidigt accepterad politisk lösning i enlighet med FN-stadgan som tillgodoser rätten till självbestämmande. Sverige har alltså inte sagt att konflikten är avslutad, men regeringen har tydligt flyttat autonomiplanen från kategorin ”marockanskt förslag som kan ignoreras” till något som Sverige anser utgör en trovärdig grund för verkliga förhandlingar.

Detta är en betydande utveckling, inte minst eftersom delar av den svenska politiska oppositionen under många år har drivit en helt annan linje. Här kommer bland andra Håkan Svenneling och Lotta Johnsson Fornarve från Vänsterpartiet, Magnus Manhammar från Socialdemokraterna och, historiskt, Johan Büser från Socialdemokraterna in i bilden. De behöver inte tycka som Marocko och de behöver självklart inte tycka som jag. Men när politiker under lång tid försöker påverka Sveriges politik i en konflikt måste deras argument också kunna granskas lika noggrant som de själva kräver att Marocko ska granskas.

Håkan Svenneling, Lotta Johnsson Fornarve och Vänsterpartiets linje

I motion 2025/26:2776, Västafrika och Västsahara, står Håkan Svenneling tillsammans med Hanna Gunnarsson, Tony Haddou, Lotta Johnsson Fornarve, Maj Karlsson, Gudrun Nordborg, Karin Rågsjö och Jessica Wetterling bakom en omfattande text där Vänsterpartiet driver en mycket tydlig linje i Västsaharafrågan. Marocko beskrivs som ockupationsmakt och partiet argumenterar från ett perspektiv som ligger långt från den svenska regeringens formulering från januari 2026.

Det är deras fulla demokratiska rätt. Men demokrati betyder också att människor får ställa motfrågor. Om Håkan Svenneling och Lotta Johnsson Fornarve talar om sahrawiernas rätt att bestämma sin framtid måste de också förklara vad de gör med de sahrawier som inte delar Polisarios politiska projekt. Är vår uppfattning en del av självbestämmandet eller räknas den bara när den sammanfaller med Vänsterpartiets slutsats?

Det är här jag ibland tycker att den svenska Saharadebatten börjar likna ett gammalt datorprogram. På skärmen står det ungefär: SAHARA.EXE – VERSION 1976. Programmet känner igen några kommandon mycket väl: ”Marocko”, ”ockupation”, ”Polisario”, ”självständighet”. Men när en sahrawi skriver in: ”Jag är sahrawi och jag är marockan”, kommer ett felmeddelande: Okänd politisk identitet. Starta om systemet.

Det är här jag ibland tycker att den svenska Saharadebatten börjar likna ett gammalt datorprogram. På skärmen står det ungefär: SAHARA.EXE – VERSION 1976. Programmet känner igen några kommandon mycket väl: ”Marocko”, ”ockupation”, ”Polisario”, ”självständighet”. Men när en sahrawi skriver in: ”Jag är sahrawi och jag är marockan”, kommer ett felmeddelande: Okänd politisk identitet. Starta om systemet.

Det är satir, naturligtvis. Men bakom skämtet finns ett verkligt demokratiskt problem. Sahrawier är inte en politiskt homogen grupp. Det finns sahrawier som vill ha självständighet, sahrawier som stöder autonomi och sahrawier som betraktar territoriet som en del av Marocko. Om svensk politik säger sig försvara sahrawiers rätt att själva uttrycka sin vilja kan man inte först bestämma vilket svar som är accepterat.

Magnus Manhammar och Socialdemokraternas mer aktivistiska linje

Även inom Socialdemokraterna finns en lång tradition av politiskt engagemang för Västsahara. Magnus Manhammar lämnade under riksmötet 2025/26 motionen Sveriges roll i arbetet för ett fritt Västsahara. Där beskriver han Västsahara som ”Afrikas sista koloni” och argumenterar för att Sverige ska stärka sitt arbete för ett fritt Västsahara. Motionen argumenterar också för ett framtida svenskt erkännande och en västsaharisk representation i Sverige.

Magnus Manhammar får självklart ha den uppfattningen. Men även hans resonemang leder till några frågor. Vad betyder ett ”fritt Västsahara” för de sahrawier som själva vill tillhöra Marocko? Ska de betraktas som politiskt mindre representativa än människor som stöder Polisario? Om lösningen verkligen ska bygga på självbestämmande måste även dessa människor få vara en del av den politiska ekvationen.

Det är också värt att komma ihåg att riksdagen faktiskt behandlade både Manhammars motion och det relevanta Västsaharayrkandet i Svennelings motion. Utrikesutskottets förslag var att avslå dem och riksdagen följde utskottet. Socialdemokraterna reserverade sig, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade en annan reservation. Det visar att det inte finns någon enkel, enhetlig svensk linje där alla politiker står bakom den gamla självständighetsorienterade politiken.

Och Johan Büser då? Han får inte försvinna ur historien

Det går inte heller att beskriva Socialdemokraternas engagemang i Västsaharafrågan utan att nämna Johan Büser. Under sin tid i riksdagen motionerade han själv om Västsahara. I motion 2020/21:1901 argumenterade han för att Sverige skulle stärka sin roll i frågan, och året därpå återkom han genom motion 2021/22:2153 om den ”oroande utvecklingen” i Västsahara och om ett fortsatt svenskt engagemang.

Det är viktigt av två skäl. För det första visar det att Magnus Manhammars linje inte uppstod ur tomma intet. Det finns en längre socialdemokratisk tradition där enskilda ledamöter har drivit en starkt självständighetsorienterad Västsaharapolitik. För det andra gör Sveriges förändrade hållning 2026 det legitimt att fråga hur dessa politiker ser på utvecklingen idag. Om verkligheten runt konflikten förändras, FN-processen utvecklas och Sveriges regering nu betraktar autonomiplanen som en trovärdig grund för förhandlingar, ska analysen då fortfarande vara exakt densamma som 2020 eller 2021?

Jag skulle gärna höra Johan Büser utveckla den frågan idag. Inte för att kräva att han ändrar uppfattning, utan därför att politiska ståndpunkter blir mer trovärdiga när de kan möta nya fakta och nya diplomatiska förutsättningar. En politisk motion är inte en religiös text som aldrig får omtolkas.

Den viktigaste frågan: vem representerar egentligen sahrawierna?

Nästan alla dessa svenska politiska texter utgår från ett centralt antagande: att Polisario har en särskild eller självklar ställning som representant för det sahrawiska folket. Men där behöver svensk politik våga gå djupare.

Jag är sahrawi. Jag är marockan. Polisario representerar inte mig.

Jag är sahrawi. Jag är marockan. Polisario representerar inte mig.

Det betyder inte att människor i Tindouf som stöder Polisario inte ska få höras. Självklart ska de få det. Det betyder inte heller att svenska politiker ska sluta träffa Polisarios företrädare. Men samma politiker borde vara lika intresserade av att träffa människor från Laâyoune, Dakhla, Smara och Boujdour som identifierar sig som marockaner, deltar i det politiska livet, driver företag, arbetar inom offentlig sektor eller förespråkar autonomi inom Marocko.

Det är märkligt att säga: ”Ingen annan får bestämma över sahrawiernas identitet” och sedan få problem när en sahrawi själv säger något man inte väntade sig. Det blir nästan som en politisk kundtjänst: ”Du får själv välja din identitet. Tryck 1 för självständighet. Tryck 2 för Polisario. För alternativet ‘sahrawi och marockan’ – var god lägg på och försök igen.”

Det blir nästan som en politisk kundtjänst: ”Du får själv välja din identitet. Tryck 1 för självständighet. Tryck 2 för Polisario. För alternativet ‘sahrawi och marockan’ – var god lägg på och försök igen.”

Jag skämtar, men frågan är allvarlig. Om självbestämmande är principen kan det inte finnas ett förutbestämt godkänt svar.

ICJ 1975 – läs hela domen, inte bara den bekväma delen

Internationella domstolens rådgivande yttrande från den 16 oktober 1975 används ständigt i debatten. Problemet är att det ofta reduceras till en politisk slogan.

ICJ konstaterade att Västsahara inte var terra nullius när Spanien koloniserade området. Domstolen fann också att det vid tidpunkten för kolonisationen existerade juridiska trohetsband mellan Marockos sultan och vissa av de stammar som levde i territoriet. Samtidigt slog domstolen fast att det material som presenterades inte etablerade territoriell suveränitet mellan Västsahara och Marocko av en sådan art att den skulle undanröja tillämpningen av självbestämmandeprincipen.

Det är alltså två saker som måste kunna sägas samtidigt. Marocko fick inte ett ICJ-utlåtande som gav landet full territoriell suveränitet över Västsahara. Men det är lika felaktigt att påstå att domstolen konstaterade att det saknades juridiska band mellan Marocko och territoriet. Domstolen konstaterade uttryckligen sådana band med vissa stammar.

Man får argumentera om betydelsen av dessa band. Man får kritisera Marockos juridiska tolkning. Men om svenska riksdagsledamöter hänvisar till Internationella domstolen ska läsarna få veta vad domstolen faktiskt kom fram till, inte en komprimerad politisk version där hälften av slutsatsen försvinner.

Algeriet – elefanten som ofta lyckas bli osynlig

Sedan kommer den fråga där jag tycker att svensk debatt blir särskilt märklig: Algeriet.

Polisario har sitt centrum och flyktinglägren i Tindouf på algeriskt territorium. Algeriet har under decennier varit en central politisk, diplomatisk och regional aktör i konflikten. Ändå kan man ibland läsa svenska texter där konflikten nästan framställs som om Algeriet råkade stå bredvid och titta på.

Det håller inte.

Om svenska politiker vill granska Marockos mänskliga rättigheter ska de göra det. Om det finns övergrepp ska de dokumenteras och kritiseras. Ingen stat ska vara immun mot granskning. Men samma krav på transparens måste gälla på andra sidan.

Hur ser den politiska pluralismen ut i Tindouf? Vilka möjligheter har människor som motsätter sig Polisarios ledning? Hur ser registreringen av befolkningen ut? Hur administreras internationellt bistånd? Vilken insyn finns? Vilka rättigheter har människor som vill lämna lägren? Hur ser Algeriets ansvar ut för människor som befinner sig på landets territorium?

Att ställa sådana frågor är inte ”marockansk propaganda”. Det är exakt samma typ av kritisk granskning som svenska politiker med rätta kräver när de talar om Marocko.

Sveriges regering har redan tryckt på uppdateringsknappen

Det är därför regeringens uttalande den 19 januari 2026 är så viktigt. Sverige säger nu uttryckligen att Marockos autonomiplan är en trovärdig grund för förhandlingar. Samtidigt håller regeringen fast vid FN-processen, en ömsesidigt accepterad politisk lösning och självbestämmande.

Det öppnar för en betydligt mer intressant diskussion än de gamla positionerna. Vad skulle verklig autonomi innebära? Vilka befogenheter skulle regionala institutioner få? Hur skulle sahrawiernas demokratiska representation garanteras? Hur skulle resurser administreras? Vilka internationella garantier skulle kunna krävas? Hur kan kulturella och språkliga rättigheter skyddas? Hur skulle människor i Tindouf kunna delta i en framtida politisk lösning?

Detta är frågor värda att diskutera.

Att automatiskt svara ”nej” innan man ens läst detaljerna är inte analys. Det är en politisk reflex.

---

Några direkta frågor till svenska politiker

Därför vill jag rikta några frågor till Håkan Svenneling, Lotta Johnsson Fornarve, Magnus Manhammar, Johan Büser och andra svenska politiker som under åren engagerat sig i Västsahara.

När ni säger att sahrawierna ska bestämma sin framtid, inkluderar ni då även sahrawier som identifierar sig som marockaner? Anser ni att Polisario representerar samtliga sahrawier, och i så fall på vilken demokratisk grund? Hur förhåller ni er till de juridiska trohetsband mellan Marockos sultan och vissa stammar som ICJ uttryckligen konstaterade 1975, samtidigt som domstolen inte fann territoriell suveränitet? Hur analyserar ni Algeriets politiska och regionala roll? Hur ser ni på situationen och den politiska pluralismen i Tindouflägren? Och vad innebär Sveriges regerings nya formulering från januari 2026 för er egen tidigare analys?

Framför allt vill jag fråga: är ni beredda att diskutera Västsahara offentligt med sahrawier som inte stöder Polisario?

Det borde vara en enkel fråga att svara ja på.

Jag vill inte ha svensk propaganda för Marocko

För att undvika missförstånd vill jag också vara tydlig med vad jag inte efterfrågar. Jag vill inte att Sverige ska bli ett propagandakontor för Rabat. Jag vill inte att svenska journalister eller politiker ska sluta kritisera Marocko. Tvärtom. Granska Marocko. Granska mänskliga rättigheter. Granska ekonomiska intressen. Granska autonomiplanen. Granska vad som faktiskt händer i Laâyoune och Dakhla.

Men granska också Polisario. Granska Algeriets roll. Granska situationen i Tindouf. Granska hur bistånd administreras. Granska påståendet att en organisation automatiskt representerar alla sahrawier.

Samma måttstock åt alla håll.

Det är inte pro-marockanskt.

Det är seriöst.

Samma måttstock åt alla håll. Det är inte pro-marockanskt. Det är seriöst.

En öppen inbjudan till debatt

Jag skulle gärna sitta vid samma bord som Håkan Svenneling, Lotta Johnsson Fornarve, Magnus Manhammar, Johan Büser eller någon annan svensk politiker som arbetat länge med Västsahara. Bjud gärna också in företrädare för Polisario, människor som stöder självständighet och svenska organisationer som arbetat med frågan.

Men lämna några stolar lediga för oss också.

För sahrawier som säger att vi är marockaner.

Lägg ICJ:s rådgivande yttrande på bordet. Lägg FN-resolutionerna där. Lägg regeringens uttalande från januari 2026 där. Lägg Marockos autonomiplan där. Lägg svenska riksdagsmotioner där. Lägg dokumentationen om Tindouf där.

Sedan pratar vi.

Jag kommer inte med någon marockansk trollstav som hypnotiserar riksdagen. Jag kommer bara med frågor. Och om en politisk position är stark borde den inte vara rädd för frågor.

Sahara.exe – version 1976

Karikatyren till den här artikeln sammanfattar kritiken med humor. Framför en gammal dator sitter svensk politik fortfarande med programmet SAHARA.EXE – VERSION 1976. På skärmen väntar en uppdatering, men någon tvekar inför att trycka på knappen.

Det är naturligtvis en överdrift. Alla svenska politiker tänker inte likadant och den svenska regeringen har redan visat att positioner faktiskt kan utvecklas. Men karikatyren ställer en berättigad fråga: om fakta, diplomati och internationella positioner förändras, varför skulle politisk analys vara förbjuden att göra detsamma?

Efter mer än femtio år förtjänar Västsaharafrågan bättre än automatiska svar som bestämdes innan frågorna ens ställdes. Sahrawier är inte en politisk monolit. Polisario är en aktör, Marocko är en aktör, Algeriet är en aktör och FN är den internationella ramen för den politiska processen. Mitt i detta finns människor med olika identiteter, erfarenheter och politiska önskemål.

Jag är en av dem.

Jag är sahrawi.

Jag är marockan.

Och min röst blir inte mindre sahrawisk bara för att den inte passar in i en svensk motion.

Sveriges regering har redan börjat uppdatera sitt språk. Den internationella processen fortsätter att förändras. Nu återstår frågan om resten av den svenska Saharadebatten vågar göra samma sak.

Tryck på ”uppdatera”. Det värsta som kan hända är att verkligheten laddas ner.

Tryck på ”uppdatera”. Det värsta som kan hända är att verkligheten laddas ner.

---

Källor

1. Sveriges utrikesdepartement, Statement from the Ministry for Foreign Affairs on the UN process on Western Sahara, 19 januari 2026.
2. Sveriges riksdag, motion 2025/26:2776, Västafrika och Västsahara, Håkan Svenneling m.fl. (V).
3. Sveriges riksdag, motion 2025/26:852, Sveriges roll i arbetet för ett fritt Västsahara, Magnus Manhammar (S).
4. Sveriges riksdag, motion 2020/21:1901, Västsahara, Johan Büser (S).
5. Sveriges riksdag, motion 2021/22:2153, Västsahara, Johan Büser (S).
6. Sveriges riksdag, betänkande 2025/26:UU7, Internationella relationer, förslagspunkt om Västsahara.
7. International Court of Justice, Western Sahara – Advisory Opinion of 16 October 1975.