När VM-finalen blir en diplomatisk nerv

Nathan Shachar skriver att Marocko vill ”snuva Madrid” på VM-finalen 2030. Bara den formuleringen säger egentligen ganska mycket. ”Snuva”. Som om finalen redan låg i Madrids kassaskåp, med spansk flagga, nyckel och kvitto, och Marocko plötsligt dök upp mitt i natten med kofot och rånarluva. Men vänta lite. VM 2030 arrangeras gemensamt av Marocko, Spanien och Portugal. Tre värdländer. Tre länder som investerar pengar, bygger infrastruktur, planerar säkerhet, transporter, hotell, arenor och allt annat som krävs för att organisera världens största fotbollsevenemang. Då borde det väl vara ganska normalt att alla tre vill ha de största matcherna? Marocko vill ha finalen. Spanien vill ha finalen. Portugal skulle knappast tacka nej om möjligheten dök upp. Det är liksom själva poängen med att vara värdland. Eller har jag missat en ny fotbollsregel där man bara får vara glad över att få vara med, så länge man inte råkar konkurrera med Madrid?

Låt oss börja med det absurda. Att Marocko bygger en arena för omkring 115 000 åskådare är inte ett kuppförsök. Det är inte en invasion. Det är inte ens ett brott. Det är ett värdland som investerar i infrastruktur inför ett världsmästerskap som landet självt är med och arrangerar. Om Marocko vill använda den investeringen för att övertyga FIFA om att lägga finalen där, då gör Marocko exakt det som vilket ambitiöst värdland som helst skulle göra. Om Spanien gör samma sak kallas det erfarenhet, tradition och fotbollskultur. Om Marocko gör det börjar vissa formulera sig som om Rabat just genomfört en fientlig börsattack mot Santiago Bernabéu.

Om Marocko vill ha finalen – är det att ”snuva” Madrid? Då vill Spanien också snuva Lissabon. Portugal vill kanske snuva Casablanca. Och FIFA kanske vill snuva allihop genom att välja en lösning som ingen förväntat sig. Vem vet? Kanske vill solen också snuva månen på nattens show. Det är ungefär samma logik. Det märkliga är inte att Spanien vill ha finalen. Självklart vill Spanien ha finalen. Spanien är en fotbollsnation med enorm historia, stora arenor och världskända klubbar. Ingen seriös människa förnekar det. Det märkliga är varför Marockos ambition måste beskrivas med ett språk som antyder att landet försöker ta något som egentligen tillhör någon annan.

Marocko får gärna bygga. Gärna investera. Men när landet säger: Vi vill också ha finalen — då blir det plötsligt dramatik.

Och där börjar det bli intressant. För så fort Marocko inte längre nöjer sig med rollen som den trevliga partnern söder om Medelhavet, så förändras tonen. Marocko får gärna bygga vägar. Marocko får gärna bidra med säkerhet. Marocko får gärna samarbeta kring migration. Marocko får gärna köpa europeiska produkter, investera och vara en ekonomisk partner. Men när Marocko säger: ”Vi vill också ha finalen”, då verkar någon nerv börja rycka i Madrid. Plötsligt blir en fotbollsmatch geopolitik. Ett stadionprojekt blir propaganda. En marknadsföringskampanj blir ett tecken på mörk strategi. Och en ambition som hade kallats självklar om den kom från en europeisk huvudstad börjar beskrivas som något nästan suspekt när den kommer från Casablanca.

Nathan beskriver också hur ”ont blod” uppstått i Spanien efter händelserna i Ceuta. Okej. Relationerna mellan Marocko och Spanien är komplexa, och Ceuta är en allvarlig politisk fråga. Migration är en allvarlig fråga. Säkerhet är en allvarlig fråga. Men att blanda in en migrationskris som krydda i en text om vem som ska få arrangera VM-finalen är lite som att påstå att bensinpriset i Madrid ska avgöra var straffsparkarna läggs. Allt kan kopplas ihop med allt om man verkligen anstränger sig. Men frågan är varför man vill göra det. Är tanken att en fotbollsfinal ska bli någon slags belöning för gott diplomatiskt uppförande? Ska FIFA börja kontrollera utrikespolitiska gräl innan man bestämmer matcharenor? Om Spanien och Portugal blir osams om fiskerättigheter, ska finalen då flyttas till Rabat? Om Frankrike och Spanien bråkar om energi, ska semifinalen försvinna från Barcelona? Det blir snabbt ganska komiskt om man följer logiken hela vägen.

Och så kommer propagandabiten. Marockanska ”propagandakampanjer” som ska överglänsa Bernabéu och Camp Nou. Förlåt, men när blev arkitektoniska ritningar krigsföring? När blev en modellbild på ett stadion ett geopolitiskt vapen? Ska Marocko be om ursäkt för att man vågar tänka stort? Ska man bygga en mindre arena för att ingen i Spanien ska känna sig provocerad? Kanske 40 000 platser är lagom. Inte för stor. Inte för modern. Inte för självsäker. Och gärna en liten skylt vid entrén: ”Oroa er inte Madrid, vi tänker inte konkurrera.” Ska Spanien samtidigt riva halva Bernabéu för att visa ödmjukhet? Ska Portugal lägga sig ner och spela död? Det blir löjligt.

Jag har inget problem med att svenska journalister granskar Marocko. Tvärtom. Granska Marocko. Ställ frågor. Kontrollera kostnaderna för arenorna. Granska finansiering. Fråga vem som tjänar pengar. Fråga om FIFA, lobbying, kontakter och makt. Det är journalistik. Men använd samma ton när Spanien lobbar. Använd samma misstänksamhet när Madrid försöker säkra finalen. Fråga om spanska intressen, spanska kontakter, spanska kampanjer och spanska politiska påtryckningar. För om konkurrens är ”propaganda” när den kommer från Marocko, då borde den rimligtvis vara propaganda när den kommer från Spanien också. Annars är det inte längre granskning. Då är det dramaturgi.

Det är just den dramaturgin jag reagerar på. Marocko dyker alldeles för ofta upp i europeisk rapportering som den där lite mystiska figuren i bakgrunden. Om landet agerar öppet finns ett dolt motiv. Om det är tyst finns säkert ett ännu mörkare motiv. Om Marocko investerar är det propaganda. Om Marocko inte investerar är landet efterblivet. Om Marocko samarbetar med Europa kallas det cynisk kohandel. Om samarbetet försämras heter det att Marocko använder migration som vapen. Det är nästan ett journalistiskt system där Marocko kan välja mellan två alternativ och ändå få fel på provet.

Och det är därför ordet ”snuva” stör mig mer än det kanske borde. Ett enda ord kan styra hela berättelsen. ”Marocko vill arrangera finalen” är neutral information. ”Marocko vill snuva Madrid på finalen” skapar en skurk och ett offer redan innan första stycket är slut. Marocko blir den listige konkurrenten. Madrid blir den bestulna arvtagaren. Men vem har sagt att Madrid äger finalen? FIFA har inte gett någon stad en lagfart på matchen. Finalen är inte ett spanskt familjearv som gått från farfar till barnbarn och nu hotas av en främmande kusin från söder.

VM 2030 är ett gemensamt projekt. Det är just det som borde göra turneringen spännande. För första gången får vi en turnering där Europa och Afrika möts på ett sätt som är större än den vanliga relationen mellan ”Europa som centrum” och ”Afrika som partner”. Marocko sitter inte vid sidan av bordet och väntar på att någon ska bjuda in landet. Marocko är med och arrangerar. Och kanske är det just där den verkliga nerven sitter. Inte i fotbollen, utan i symboliken.

Tänk om finalen faktiskt hamnar i Casablanca. Vad skulle det betyda? Inte att Spanien har förlorat sin fotbollshistoria. Inte att Bernabéu blir mindre imponerande. Inte att Real Madrid försvinner. Men det skulle vara en enorm symbolisk händelse för Afrika. En VM-final på afrikansk mark, i ett land som under årtionden har investerat i sin internationella position och som nu försöker visa att man kan organisera evenemang på samma nivå som Europas största länder. Det är svårt att inte se varför det betyder något för Marocko. Och det är lika lätt att förstå varför Spanien vill ha finalen. Bra. Då har vi en konkurrens. Låt projekten konkurrera.

Det finns också en större fråga här som handlar om hur Europa ser på länder som Marocko när de börjar konkurrera på områden där Europa länge varit självklar etta. När ett afrikanskt land bygger hamnar, järnvägar, bilindustri, flygindustri, energiprojekt och jättelika arenor blir reaktionen ofta dubbel. Först kommer berömmet: imponerande utveckling. Sedan, när landet börjar använda den utvecklingen för att ta plats internationellt, kommer misstänksamheten: vad ligger bakom? Det är som om utveckling är välkommen så länge den inte leder till verklig konkurrens.

Jag säger inte att allt Marocko gör är perfekt. Jag säger inte att man ska stänga av hjärnan så fort en marockansk flagga syns. Tvärtom. Ett land som vill vara internationellt betydelsefullt måste också tåla internationell granskning. Men granskning och misstänkliggörande är två olika saker. Och ibland verkar gränsen bli väldigt tunn när det gäller Marocko.

Sedan har vi den ständiga frestelsen att göra varje marockansk framgång till en politisk konspiration. Om Marocko får stöd för ett diplomatiskt initiativ – lobbying. Om Marocko får investeringar – geopolitik. Om landet vinner ett sportevenemang – FIFA-politik. Om en ny flyglinje öppnar – strategi. Om en hamn byggs – maktprojektion. Till slut blir frågan: får Marocko någonsin bara göra något för att landet vill utvecklas och konkurrera? Eller måste varje betongplatta analyseras som ett hemligt meddelande från Rabat?

Samtidigt ska vi komma ihåg att Spanien naturligtvis också spelar politik. Spanien vill ha inflytande. Spanien vill ha turister. Spanien vill ha investeringar. Spanien vill visa sina arenor. Spanien vill använda VM för att stärka sitt internationella varumärke. Och det är helt normalt. Portugal gör samma sak. Marocko gör samma sak. Alla gör samma sak. Det är så internationella evenemang fungerar. Ingen arrangerar ett VM av ren filantropi. Länder gör det för prestige, ekonomi, turism, infrastruktur, image och politiskt kapital. Så varför blir det först lite skumt när Marocko gör exakt samma beräkning som alla andra?

Den verkliga frågan är därför en annan: vad är poängen med att måla upp Marockos ambition som något fult, listigt och farligt? Är det för att förbereda läsaren på att bli ”rättfärdigt” arg om finalen inte hamnar i Madrid? Är det enklare att skriva ”Marocko vill snuva Madrid” än att skriva ”Marocko vill arrangera finalen”? Självklart är det enklare. Det första är drama. Det andra är information.

Men ibland behöver journalistik vara lite tråkigare.

Fakta kan nämligen vara tråkiga.

Tre länder arrangerar VM. Flera städer vill ha finalen. FIFA väljer. Slut.

Det säljer kanske färre klick än en berättelse om marockansk list, propaganda, kohandel, Ceuta, diplomatiskt ont blod och ett Spanien som riskerar att bli bestulet på sin final. Men det har åtminstone fördelen att det beskriver en tävling som en tävling.

Och jag hoppas faktiskt att Spanien presenterar ett fantastiskt projekt. Jag hoppas att Portugal gör samma sak. Jag hoppas framför allt att Marocko gör sitt bästa projekt någonsin. Sedan får FIFA välja. Om Madrid vinner, gratulerar jag Madrid. Om Casablanca vinner, hoppas jag att samma personer som idag skriver om att Marocko vill ”snuva” Spanien kan säga: Marocko presenterade ett bättre alternativ och vann.

Det är så konkurrens fungerar.

Du vinner inte alltid.

Och ibland vinner någon som du inte är van vid att förlora mot.

Kanske är det just det som är den verkliga diplomatiska nerven.

Inte att Marocko vill stjäla någonting.

Utan att Marocko numera tror att landet faktiskt kan vinna.

Marocko vill inte stjäla VM-finalen. Marocko vill vinna den. Det är hela skillnaden. Och om det gör ont i Spanien, då kanske det är dags att ibland acceptera att världen inte är en förlängning av Madrid. VM 2030 är inte ett arv. Det är en tävling. Låt bästa projekt vinna. Och låt oss slippa den melodramatiska kriminalserien. Det här är fotboll – inte Game of Thrones.

Mouaad Joumani
Sahrawisk marockan

---