Ceuta, Pegasus, Västsahara, CNI, VM 2030 och gamla rapporter – när allt blandas i samma berättelse blir frågan till slut vad som egentligen är fakta och vad som är analys.
“När man redan har bestämt sig för smaken, då spelar det nästan ingen roll vad man lägger i grytan.”
MEDIAKRITIK
Jag har läst Nathan Shachar om Marocko flera gånger nu, och det finns en sak jag inte kan släppa. Varje gång Marocko dyker upp känns det som att allt ska ner i samma gryta. Ceuta, Pegasus, Västsahara, CNI, EU, Spanien, säkerhetstjänster, VM 2030, Infantino, Lekjaa. Allt på en gång.
Och efter ett tag börjar man faktiskt undra vad det är man läser. Är det analys av en konkret fråga, eller är det samma gamla berättelse om Marocko som bara får nya ingredienser varje gång?
Jag har inget problem med att Marocko kritiseras. Tvärtom. Det vore löjligt att kräva snälla texter om ett land bara för att man själv tycker om landet. Marocko ska granskas, precis som Spanien, Sverige, Frankrike eller vilket annat land som helst.
Men kritik blir inte bättre bara för att den är mörkare.
Ta artikeln om Marocko som EU:s partner och rival. Där kom nästan hela kylskåpet med. Säkerhetstjänster, migration, Pegasus, Ceuta, Västsahara, Spanien, Frankrike, EU och gamla underrättelseuppgifter. Till slut känns det nästan som när någon ska laga köttgryta och tänker: “Vi har lite rester här, lite gammal sås där, några morötter, en halv lök, något från frysen… släng ner allt.”
Det kanske blir mat.
Men frågan är vad det är för maträtt.
Och det blir extra intressant när en konkret detalj faktiskt visar sig vara fel.
EN FELAKTIGHET OCH EN RÄTTELSE
I första versionen skrev DN att Abdellatif Hammouchi hade gripits i Paris och sedan släppts. Jag reagerade och frågade efter underlaget. Efter det ändrades texten. Han hade inte “gripits” längre, utan “sökts av polisen”.
Det är inte en liten skillnad.
Jag tycker faktiskt att det var bra att de rättade. Alla kan göra fel. Jag gör fel, du gör fel, journalister gör fel. Det viktiga är vad man gör när någon frågar.
Men just därför blir nästa fråga ganska självklar.
Om en konkret uppgift om Hammouchi kunde bli fel, varför ska man inte få fråga lika konkret om Fouad Ali el-Himma och CNI?
DN skriver att stormningen av gränsstängslet 2021 “planlades personligen” av el-Himma enligt CNI.
Okej.
Då frågar jag bara: vilket dokument? Vilket datum? Har DN själv sett en text där det verkligen står just så?
Det offentligt rapporterade materialet går tillbaka till 2021 och blev känt i spansk press 2022. Men artikeln kommer 2026, i ett nytt sammanhang, och då spelar datumet faktiskt roll.
Det är ingen detalj.
2021 är inte 2026.
Gammalt material kan absolut användas i en ny artikel. Men då får man säga att det är gammalt. Annars får en gammal uppgift plötsligt ny kostym och ser ut som färsk information.
Och det är just där jag tycker att Nathans sätt att skriva blir märkligt.
När jag frågar om dokumentet och datumet börjar diskussionen plötsligt handla om mig.
Är jag verklig?
Är min “persona” styrd?
Skriver jag för snabbt?
Använder jag AI?
Jag måste erkänna att jag nästan började skratta.
För dokumentet bryr sig knappast om vem jag är.
Om rapporten är från 2021 så är den från 2021 även om frågan kommer från en sahrawisk marockan, en svensk pensionär, en professor eller en robot med slips.
OM ATT SNUVA NÅGON PÅ NÅGOT
Ett årtal blir inte yngre för att den som frågar skriver snabbt.
Sedan kom artikeln om VM-finalen 2030.
Och där blev det nästan ännu roligare.
“Marocko vill snuva Madrid på VM-finalen.”
Snuva?
Sedan när äger Madrid finalen?
Har Bernabéu fått lagfart på den? Finns det ett köpekontrakt hos FIFA? Har någon glömt att berätta för Marocko och Portugal att Spanien redan tagit hem nycklarna?
Det är just sådana ord jag reagerar på.
Spanien vill ha finalen: ambition.
Marocko vill ha finalen: “snuva”.
Madrid presenterar sina arenor: normalt.
Casablanca presenterar sin nya arena: “propagandakampanj”.
Man börjar nästan undra om Casablanca behöver advokat bara för att landet vill arrangera en fotbollsmatch.
Marocko bygger ett jättestadium, investerar i vägar, tåg, flygplatser, hotell och annan infrastruktur. Självklart vill landet ha finalen. Spanien vill också ha den.
Det är konkurrens.
Det är hela poängen.
Men även där ska Ceuta in. Migrationen ska in. Infantino ska in. Lekjaa ska in. Politiken ska in.
Och plötsligt har vi återigen samma gryta.
Jag säger inte att dessa saker aldrig kan hänga ihop. Det kan de.
Men då måste man visa sambandet.
Inte bara lägga händelserna bredvid varandra och hoppas att läsaren själv gör resten.
ETT MÖNSTER
Om det regnar i Rabat samma kväll som Real Madrid förlorar, då kan vi fortfarande inte skriva att Marocko har öppnat en meteorologisk front mot La Liga.
Lite bevis måste få plats mellan dramatiken också.
Och det är nog detta som stör mig mest när jag läser Nathan om Marocko.
Jag tänker inte påstå att jag vet vad han känner för landet. Jag känner honom inte. Jag kan inte läsa hans huvud.
Men jag kan läsa hans texter.
Och jag ser ett mönster där Marocko väldigt ofta hamnar i den mörkaste tolkningen.
Migration blir ett vapen.
Fotboll blir maktspel.
Infrastruktur blir politisk signal.
Gamla underrättelseuppgifter får nytt liv.
Och när någon frågar efter datum och källor blir själva frågeställaren plötsligt intressantare än uppgiften.
Det är där jag tycker att man får lov att vara lite besvärlig som läsare.
För jag vill inte läsa reklam för Marocko.
Jag vill läsa kritik som håller.
Riktig kritik behöver inte så mycket rök.
Den behöver ett datum.
ORDNING PÅ INGREDIENSERNA
En källa.
En tydlig gräns mellan vad som är bekräftat och vad som är analys.
Det är egentligen allt.
Marocko är dessutom inte ett enda ämne. Det är ett land med regering, opposition, monarki, säkerhetsapparat, företag, regioner, konflikter, investeringar och miljontals människor. Pegasus är inte samma sak som VM 2030. Ceuta är inte samma sak som Västsahara. CNI är inte samma sak som Hammouchi. En arena i Casablanca är inte automatiskt en geopolitisk operation.
Allt behöver inte ner i samma gryta.
För till slut blir det lite som när någon tömmer hela kylskåpet i en kastrull och säger att det är avancerad matlagning.
Lite kött.
Lite fisk.
Lite saffran.
Lite ketchup.
En rapport från 2021.
En VM-pokal.
På med locket.
Och sedan: “analys”.
Nej.
Jag vill ha lite ordning på ingredienserna.
Och jag fortsätter gärna läsa Nathan. Jag fortsätter gärna ställa frågor också.
Inte för att han ska skriva positivt om Marocko.
Inte för att någon ska slippa kritik.
Utan för att hård kritik också måste tåla att någon frågar tillbaka.
Vilken källa?
Vilket datum?
Fler analyser och mediakritik publiceras löpande på Sahara Fact Lens.
Vad är fakta?
Vad är din slutsats?
Det är inte mycket begärt.
“Man får gärna krydda hårt. Men om man tappar bort huvudråvaran är det inte längre smaken som är problemet.”
Leave a comment