När aktivism blir hela berättelsen om Västsahara

“Det största problemet med en ensidig berättelse är inte alltid det som står där. Det är allt som medvetet lämnas utanför.”

---

Jag läste Sanna Ghotbis artikel om The Odyssey, Dakhla och Västsahara i Aftonbladet.

Och jag måste erkänna en sak: det är en stark text.

Problemet är bara att den är stark på ungefär samma sätt som en rättegång skulle vara stark om åklagaren fick hålla hela föreställningen och försvaret fick stanna hemma.

Ghotbi skriver själv något som jag tycker är ganska intressant: hon hade aldrig hört talas om Västsahara. Sedan träffade hon organisationen Artikel2, reste, engagerade sig – och kommer därefter till Aftonbladets läsare med en berättelse där nästan varje större historisk och politisk fråga redan verkar vara avgjord.

Det gick fort.

Jag har följt den här frågan betydligt längre, och som sahrawi som betraktar mig själv som marockan blir jag alltid fascinerad när människor i Sverige lyckas förklara för oss sahrawier vilka vi är, vad vi tycker och vem som har rätt att representera oss.

Vi sahrawier som inte delar Polisarios politiska linje verkar nämligen ha en märklig egenskap i svensk opinionsjournalistik: vi blir osynliga.

ICJ-domen är lite mer komplicerad än slogans

Om man ska gå tillbaka till 1975 måste man faktiskt läsa hela Internationella domstolens rådgivande yttrande.

Domstolen slog fast att det fanns juridiska trohetsband mellan Marockos sultan och vissa stammar i Västsahara vid tiden för den spanska kolonisationen.

Samtidigt fann domstolen inte några territoriella suveränitetsband av sådan karaktär att de undanröjde principen om självbestämmande.

Det är alltså fullt möjligt att säga två saker samtidigt:

Det fanns historiska och juridiska band till Marocko.

Och självbestämmandeprincipen gäller.

Politik blir ibland lite jobbig när verkligheten innehåller mer än en mening åt gången.

Sedan finns det en liten detalj som heter 2026

Artikeln är skriven som om diplomatin fortfarande befinner sig på 1970-talet.

Det gör den inte.

FN:s säkerhetsråds resolution 2797 från oktober 2025 har förändrat den politiska ramen.

I januari 2026 sammanfattade EU själv resolutionen med att förhandlingarna ska föras med Marockos autonomiförslag som grund, samtidigt som den slutliga lösningen ska vara politisk, ömsesidigt accepterad och ge självbestämmande.

USA har också beskrivit Marockos autonomiförslag som den grund från vilken seriösa diskussioner bör föras.

Frankrikes officiella position är ännu tydligare och ser autonomiplanen som den enda grunden för en rättvis, varaktig och förhandlad politisk lösning.

Man behöver inte hålla med Frankrike eller USA.

Men om man år 2026 skriver om konflikten och presenterar historien som om denna diplomatiska utveckling knappt existerar, då får läsaren inte hela kartan.

Man får den del av kartan som passar berättelsen.

Och nej – jag tänker inte låtsas att Marocko är perfekt

När det finns trovärdiga uppgifter om övergrepp, inskränkningar av yttrandefrihet eller misshandel ska de granskas.

Punkt.

Jag tänker inte försvara övergrepp bara för att förövaren råkar bära en marockansk uniform.

Men samma journalistiska princip borde väl gälla åt andra hållet?

Om man intervjuar aktivister mot Marocko, varför inte också tala med sahrawier som stöder Marocko?

Om man granskar Marocko, varför inte också granska Polisario, Algeriets roll, förhållandena i Tindouf och hur olika sahrawiska röster representeras?

Det är där pluralismen faktiskt testas.

Om du verkligen vill att sahrawier ska få berätta sin egen historia – gäller det också när historien inte passar din?

Jag har inga problem med att Sanna Ghotbi är aktivist.

Men aktivism är ett politiskt perspektiv.

Det är inte hela konflikten.

Och om Aftonbladet verkligen vill låta fler sahrawiska röster höras, så finns vi här.

Vi råkar bara inte alltid säga det som vissa redan bestämt sig för att höra.

Mouaad Joumani
Sahrawi och marockan

---